Vi träffas inne i Uppsala, där hon passat på att ta en TBE-spruta och lämna jobbpapper till PVC. Hon är en rak, öppen person med ett omedelbart sätt som känns mycket tilltalande.
Yvonne är född i Salsta, där hennes pappa var yrkesjägare.
– I dag skulle vi kalla det viltvårdare, reflekterar Yvonne och skrattar.
När Yvonne var tre år flyttade familjen till godset Stora Sundby utanför Eskilstuna, där hon växte upp.
– Man hade bestämt på Salsta att man inte skulle ha yrkesjägare längre.
1975 rationaliserade också Stora Sundby bort sin jägare, och familjen återvände till Uppland och Harg.
– Jag ville inte plugga utan skaffa mig ett jobb så fort som möjligt. Det blev som det blev, som det mesta i livet har blivit, säger Yvonne.
Efter sin undersköterskeutbildning började hon år 1975 sin 28 år långa resa inom vården. Först arbetade hon på långvården i Östhammar och sedan på ortens läkarstation.
– Sedan byggdes det en ny, fin vårdcentral och en akutmottagning, där jag också jobbade. Det var jätteintressant och omväxlande, säger Yvonne som även provade på att semestervikariera i ambulans.
– Det var nyttigt och lärorikt att uppleva ledet innan patienten kommer in till akuten.
Det blev nästan 30 år inom vården innan Yvonne slutligen tröttnade. De sista åtta åren jobbade hon på Akademiska i Uppsala, bland annat på ortopeden och reumatologen. När hon träffar arbetskamrater från den tiden känner hon sig lycklig över att ha hoppat av.
– Jag märkte hur tempot ökade, att sjukvården blev mer och mer stressig – man hann ju inte med människorna! Jag kände att jag var färdig.
Vid det här laget hade hon bosatt sig i Alunda, och hennes nästa jobb var helt otippat – även för henne själv. En granne som var arbetsledare vid Pålgårds i Hargshamn frågade henne om hon var intresserad av att börja som truckförare vid hamnen i Hargshamn.
– Jag gick och velade en tid tills jag bestämde mig för att prova. Jag tänkte att skiter det sig så finns det ju alltid jobb inom vården, säger Yvonne som fick tjänstledigt från Akademiska medan hon provade sina vingar på ett helt nytt område. Hon gick truckförarutbildning och körde sedan containertruck vid hamnen i Hargshamn mellan 2003 och 2015 – de senaste åren för Hans Bromark Åkeri.
– Nuförtiden blir det mestadels kontorsarbete.
2003 bosatte sig Yvonne i Karö tillsammans med sin sambo Bob Magnusson. De träffades 1998 på en dans i Norrskedika, men kände varandra sedan långt tillbaka och delar många intressen.
Yvonne är en livsbejakande person med en rik fritid. Hon ägnar gärna tid åt sina hundar och har kört mc ”av och till” sedan 1980-talet. Dessutom har hon varit kartläsare åt en tjejkompis i Almunge motorklubb, inte för att hon är bra på kartor utan för att hon ville testa något nytt.
Men det stora intresset är jakten, som följt henne livet igenom. Entusiastiskt berättar hon om harjakt med hund (”jättetrevlig jakt”) och minns med nostalig den tid då morkullejakt var tillåten:
– Man stod där i skogen och filosoferade och så hörde man de knarpande ljuden när de kom flygande. Det var väldigt skönt och avkopplande. Ja, det är så många olika grejer med att jaga som jag tycker om!
– Man har hört om jakt sedan man föddes. När vi hade främmande hemma var det oftast andra jägare som kom på besök, skrattar hon.
Yvonnes vilande jaktgener väcktes i slutet av 1970-talet av bekanta som lockade med henne på jaktstigar (där man skjuter på rörliga plåtfigurer som finns vid olika stationer).
– Jag blev mer och mer intresserad, och fastnade sedan för lerduveskytte, grenen sporting som det heter, säger Yvonne som numera är djupt engagerad i skjutbanan i Östhammar.
Jag undrar varför de där terrakottatallrikarna alls kallas lerduvor?
Hon klurar på frågan en stund och svarar sedan illmarigt:
– De flyger.