– Vi anande inte att katastrofen lurade runt hörnet. Bara några månader senare var det ruggiga kriget här, säger Herta Lindqvist i Enköping som idag fyller 100 år.
Och säg det som dagens 100-åring inte varit med om. Ett långt liv, mycket likt en välskriven historiebok. Födelseåret 1918 tog det första världskriget slut. Få anade då att det bara var tjugo år till nästa.
Herta föddes i ett hus med adress ”Vita villan nr 3” i Tullinge utanför Stockholm – och bokstavligen i ett annat tidevarv; en tid där mannen bestämde allt:
– Kvinnorna fick rösträtt när jag var tre år så det kan jag inte minnas. Men det var lång väg att vandra till något som kunde kallas jämlikhet. Åtminstone fram till andra världskriget skulle kvinnan helst stå vid spisen och föda barn.
Hjalmar Branting blev statsminister 1920. Ännu en milstolpe under Hertas unga år var radions inträde med ett Radiotjänst som startade 1925:
– Min tekniskt intresserade morfar hade en kristallmottagare. Ett stift skulle sättas mot en kristallkula. Tyvärr blev kulan utnött med tiden. Mottagningen därefter, men jag minns Sven Jerrings första sändningar mycket väl.
När Herta var tio år upptäcktes penicillinet, som skulle bli en revolution inom sjukvården. Men det dröjde rätt många år innan antibiotikan kom ut till den allmänna sjukvården:
– En äldre bror gick bort i difteri vid åtta års ålder. Läkarna hade ingen medicin att ge. Själv fick jag i unga år klara en lunginflammation trots 41,6 i feber. Plus att också jag drabbades av difteri. Beskedet som sjuka barns föräldrar fick var oftast ”Vänta och se”. Något annat fanns inte heller att göra.
1938 fyllde Herta 20 år. Ett år som började så bra. Sverige, Europa, ja hela västvärlden, dansade och log, mat i butikerna, jobb för den som behövde. Den svåra depressionen i världsekonomin var på väg att ebba ut. Men katastrofen lurade runt hörnet. Österrike anslöts till det stortyska riket i mars 1938 och i oktober samma år annekterades delar av Tjeckoslovakien. Mörkret föll.
– Jag jobbade på Osram Elektroverken i Stockholm, ett tyskt företag. Jag glömmer aldrig den dagen i april 1939 när en svensk kollega rusade in i kontorslandskapet och skrek: Det är krig, det är krig, tyskarna har gått in i Polen.
På Osram blev det snabbt förändringar. Unga tyskar kallades hem. Flera av Hertas arbetskamrater ”bara försvann”.
– En väninna sällskapade med en tysk pojke. En dag, efter lång tystnad, fick hon beskedet att han stupat någonstans vid finsk-ryska fronten. Och så var det inget mer med det.
Som lotta under beredskapen fick Herta vara med om en del dramatik:
– Jag såg ett brittiskt bombplan som utan landningsställ nödlandande på gräset bredvid landningsbanan på Barkarby flygfält. När ryssarna bombade Eriksdal på söder bodde jag ett stenkast bort. Hela huset skakade.
Mitt under brinnande krig, med brist på allt, gifte Herta sig med sin Ernst, som bara fick några enstaka dagars permission från en isande kall beredskap i norr, med temperatur ner till 52 minusgrader.
– Vår dotter Pia föddes 1946, direkt efter fredsslutet. Många, många år senare blev Pia anledningen till att jag och min make som pensionärer flyttade till Enköping för att vi skulle få vara närmare barnbarnen.
Maken Ernst gick bort 2004. Herta Lindqvist bor kvar på seniorboendet Beckasinen. Där firades det rejält nu i veckan med tårta för 50 grannar.
– Här är ombonat, varmt och tryggt. Motsatsen till de svåra krigsåren. Jag har ändå bestämt mig för att det är de goda och roliga minnena från familj och vänner jag för alltid ska bevara. Och det närmast hjärtat.