Det där med skådespelarkarriären i vardande får han egentligen inte prata om. Han har just tackat ja till en roll i en ny tv-serie på tolv avsnitt, men det är ännu mycket hysch-hysch kring projektet.
– Det är kanske ingen pojkdröm, men kul. Fast jag får lite ont i magen också: shit, fixar jag det här, liksom.
En pojkdröm var det däremot att bli rockstjärna. Först tjatade han till sig ett trumset från föräldrarna hemma i Rimbo i Roslagen. Sedan fortsatte han att sätta upp mål: spela trummor med idolerna i The Boppers, starta ett eget band, bli en rockstjärna. Allt slog in, på ett eller annat sätt. Boppers hann visserligen upplösas, men han fick ändå turnera med Peter Jezewski och Pelle Karlsson från bandet.
Och han startade ett rockband som till slut fick ett genombrott. Även om det skedde på ett ovanligt sätt för ett hårdrocksband: de tävlade i Melodifestivalen 2006. I ett slag gick de från hyfsat framgångsrikt coverband till rockband som turnerade med egna låtar.
På senare år har han blivit vinstutdelare i Postkodlotteriet, där han överraskar vinnare ute i landet. Ett jobb han först tvekade att ta.
Tvekade du för att det inte kändes kreddigt?
– Nä, jag har ju alltid skitit i kredd. Kredd är världens mest överskattade ord. Det var bara att jag kände att det nog inte är min grej. Men sedan märkte jag att det visst är min grej, det är skitroligt.
– Nu har jag gjort det i tre år och trivs som fisken i vattnet. Ena dagen står jag i Tyskland inför 10 000 hårdrockare, och nästa åker jag omkring och gör folk till miljonärer. Det är tvära kast.
Det där turnerandet har han börjat få dubbla känslor inför, medger han. Det är fortfarande kul att möta en publik, men resandet och stöket runt omkring har förlorat sin charm. För lite sömn och svårigheter att hålla en sund diet under utlandsspelningarna var lättare att stå ut med för tio år sedan.
– Du kan komma med turnésällskapet till en skitfräsch konsertlokal – och så finns det en dusch. EN DUSCH. Du vet, hur glamoröst blir det när man ska in som femtonde man och varmvattnet har tagit slut?
– Men då får man nypa sig lite i armen och fråga sig, hur skulle det kännas om turnélivet tog slut? Då hade man nog blivit jävligt deppig.
Vad hoppas du av livet framöver?
- Jag har sedan en tid tillbaka börjat tänka så här: skit i framtiden, lev i nuet! För nu går man i in i andra halvlek i livet, och jag tror att det kan vara en nackdel att planera för långt fram i tiden. Du vet: skit i det, gör det i morgon i stället! (TT)