Hans-Göran Ekmans sambo Birgitta öppnar dörren till lägenheten mitt i centrala Uppsala. Bostaden är full av böcker – det finns knappt en vägg som inte är täckt av en bokhylla – och det kanske inte är så konstigt: Hans-Göran Ekman har levt ett liv i litteraturens tecken.
Redan under uppväxtåren i Nyköping började han intressera sig för böcker. Efter studentexamen från Nyköpings högre allmänna läroverk gjorde han lumpen på Försvarets radioanstalt (FRA), något han menar var ganska spännande – det var samma år som spionskandalen med Stig Wennerström. Men sedan var det litteraturen som gällde. 1967 tog han sin fil kand i litteraturvetenskap, åtta år senare var det dags för doktorsexamen. Avhandlingen handlade om författaren Lars Ahlin.
– Jag hade råkat på hans böcker redan som gymnasist, sedan blev han min favoritförfattare under en period. Det är lite kluvet det där, om man ska skriva om sin favoritförfattare. Vissa tycker det är dumt, men jag gjorde det i alla fall. Jag fick lite kontakt med honom, han var en ganska besvärlig människa. Men han kom på min disputation, säger Hans-Göran Ekman.
Vad tyckte Lars Ahlin om avhandlingen?
– Det var lite både och. Det var svårt att veta. Ibland när han skällde på en betydde det att man var bra. Avhandlingen fick väldigt olika recensioner i pressen. Den blev utskälld i Svenska Dagbladet, men Göteborgs-Postens recension var mycket berömmande.
Sedan dess har mycket handlat om August Strindberg för Hans-Göran Ekman. Han har skrivit fyra böcker om författaren, och dessutom suttit med i redaktionskommittén för Strindbergs samlade verk. Att det blev just Strindberg som han vigt stora delar av sitt arbetsliv åt tror han beror dels på att han alltid haft ett stort teaterintresse, dels på en viss professor.
– Gunnar Brandell var en av de största Strindbergkännarna som funnits. Han var lärare till mig, och honom såg jag upp till på alla sätt.
Det har nu gått tio år sedan Hans-Göran Ekman gick i pension från sin tjänst som docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. År som på många sätt varit bra, men som också kantats av en del sorg.
– Det var många i min generation som dog. Kollegor, vänner och grannar. Några av dem stod mig nära. Det kändes som att en hel generation försvann. Man insåg att man är dödlig.
Men trots detta verkar inte hans passion för litteratur ha slocknat. Så sent som i vintras släppte han en bok om en av sina andra favoriter, Stig Dagerman. Stig Dagermans bestiarium: en essä är en djupstudie av författarens användande av djursymbolik.
– Jag hade tänkt att jag skulle sluta skriva. Men sedan fick jag den här idén. Det var roligt, jag fick en inspirationsvåg. En vän till mig var stor Dagerman-kännare och skrev sin avhandling om honom. Men han gick tyvärr bort i cancer några veckor innan boken kom ut. Det var synd, det hade varit roligt att kunna ge ett exemplar till honom.
När jag står i hallen berättar Hans-Göran Ekman om längtan till havet, och hur han trivs allra bäst i Bohuslän, där han och sambon Birgitta har tillbringat många somrar under sina 30 år tillsammans. Man kan se det framför sig, hur de två sitter med varsin bok på stranden.
Efter att vi avslutat vårt samtal går jag till antikvariatet som ligger i samma byggnad som lägenheten.Jag köper ett exemplar av Lars Ahlins debutroman Tåbb med manifestet. Hans-Göran Ekmans livslånga passion för läsning har smittat av sig.