Han har bott i Uppsala i hela sitt liv – och har hållit på med musiken nära lika länge. Redan i sexårsåldern provade Sten Skiöld – i smyg – sin äldre brors gitarr för första gången. Sedan följde år i den kommunala musikskolan.
– Efter det var jag mest intresserad av att spela akustiskt och uppträdde som trubadur på gator och torg, säger Skiöld.
Det dröjde tills att han fyllt 29 år innan han tillsammans med kompisen John Graff startade rock- och coverbandet Tectyl – som han varit med i sedan dess. Det är ett band som har spelat på UKK, Katalin (nästa spelning där är 24 november) och flera andra ställen genom åren.
– Namnet hade att göra med att vi alla höll med om att rock´n´roll är ett bra medel mot mental korrosion och rost, säger Skiöld som är gitarrist och sångare i Tectyl.
Är det verkligen så?
– Ja, rockmusik är ett bra sätt att hålla sig själsligt ung, och hålla hjärnan i gång. Det är som en demensbehandling att spela och sjunga. Och det funkar. Man ska ju hålla i ett instrument och spela och sjunga en text som man måste komma ihåg. Man håller demensen stången.
Känner du dig yngre?
– Ja, det gör jag. När man står på scenen och spelar och får ett bra gensvar och det svänger. I det läget befinner man sig i ett annat universum. Man är fullkomligt i nuet och upplever en glädje och njutning som jag inte kan jämföra med mycket annat.
De flesta som har varit i kontakt med bilar förknippar kanske annars Tectyl mest med företaget med samma namn, som tillhandahåller rostskyddsmedel för bilar. Men det amerikanska bolaget har aldrig hört av sig under de här åren angående namnet.
– Vi har aldrig fått några påstötningar från dem, de borde vara glada att vi gör reklam, säger Sten Skiöld.
I Tectyls repertoar finns mestadels klassiska rocklåtar från 1970- och 1980-talet från bland annat ZZ Top och Thin Lizzy.
– Jag är svag för Thin Lizzy. Och jag älskar låtarna ”Boys are back in town” och ”Dancing in the moonlight”. Det är inte så enkelt att låta som Phil Lynott, men det är kul att sjunga de låtarna, säger Sten Skiöld.
Att skriva och spela eget material har aldrig riktigt blivit aktuellt.
– Jag har försökt, men det blir inte rock. Det blir mer melodier och trubadurvisor. Jag har inte fått till några bra rockriff. Sedan är det så om man vill ha spelningar, då finns det två alternativ. Antingen har man eget material som når topplistorna och spelas på radio eller så kör man covers som folk känner igen. För att få i gång en publik måste man ha de här klassiska riffen som till exempel ”Smoke on the water” som folk går i gång på, fortsätter han.
Rocksångaren har som sagt bott i Uppsala hela sitt liv. Han är uppvuxen i Gamla Gottsunda, där han har övertagit föräldrahemmet i tredje generation. Skolan gick Skiöld i Rosendal, Valsätraskolan och i gamla ”Skrapan” (Lundellska skolan) som då låg mitt i stan. Därefter väntade lumpen på arméns stabs- och sambandsskola, innan det blev studier på Uppsala universitet.
– Jag har varit Uppsala trogen, men har jobbat större delen av mitt yrkesliv i Stockholm som personalchef på ATG, säger Sten Skiöld och fortsätter:
– Jag har aldrig lockats av att flytta till Stockholm. Jag pendlade med bil i 21 år.
Varför har du bott kvar i alla år?
– Framförallt för att jag inte har lockats av Stockholm. Det var skönt varje gång jag åkte därifrån. Sedan trivs jag med att bo i mitt barndomshem. Det är häftigt att se mina barn där, som blir fjärde generationen i huset. Det finns en ande i huset. Man kan nästan höra min pappa och farfar.
Numera jobbar jubilaren som affärsområdeschef på IT-företaget Evry i Uppsala. Som kuriosa ligger kontoret i det gamla mejeriet i korsningen Storgatan/S:t Persgatan. En lokal där Sten Skiöld tidigare har arbetat.
– När jag blev kontaktad av Evry så konstaterade jag att här jobbade jag när jag var 18 år. Då gjorde jag en kort karriär som mejeriarbetare i 14 dagar innan jag skulle göra lumpen. Det var full drift då. På så sätt och vis är jag tillbaka i samma hus 41 år senare. Det är lite lustigt.