Nittioårsdagen närmar sig och telefonen hemma hos Bornemarks har gått varm, berättar Gullan och förklarar att hon ändå vill vara lite restriktiv med intervjuerna. Samtidigt är det fullt förståeligt att förfrågningarna är många. Med sina närmare fyrahundra barnvisor och musikstycken är Gullan Bornemark inte bara en av Sveriges flitigaste musikkompositörer, hon är också mycket uppskattad.
I hennes visskatt finns ”Gubben i lådan”, ”Är du vaken Lars” och ”Min lilla ponny”. Men även låtar om Pythagoras sats, vårt planetsystem och trafikvett med ”Anita och Televinken”. Det skolmässiga är ett påbrå från pappa Helge som var fysiker, astronom och rektor på tekniska läroverket i Härnösand.
Skillnaden är att Gullan Bornemark valde att jobba med barn som ännu inte börjat i skolan. I närmare sextio år drev hon Musikleken Blåklockan i Malmö. Verksamheten gjorde henne till en pionjär när det gäller musikpedagogik för barn. Mottot var alltid att ha roligt, med musiken, sången och med varandra.
– De har lärt mig mycket. För det roliga med barn är att de aldrig förställer sig utan genast visar om det är tråkigt. Då får man söka sig nya vägar.
Som exempel tar hon en övning som gick ut på att få barnen att tänka att de var små ärtor i en påse. Förtrollade ärtor med ben som kunde springa, men som aldrig krockade med varandra.
– När jag låtsades hälla ut ärtorna på golvet började alla barnen att springa till min musik. Och ingen krockade. Det hade nog inte fungerat om jag sagt ”ni får inte krocka med varandra”.
Redan när Gullan var i småbarnsåren väcktes intresset för pianospel och sång. Sedan dess har musiken gått som en röd tråd genom hennes liv. Sjutton år gammal började hon på Ingesunds Folkliga Musikskola i Värmland där hon också träffade Valter som sedan dess funnits vid hennes sida. Därefter gick hon på Musikhögskolan i Stockholm och i femtioårsåldern tog hon kyrkomusikerexamen i Malmö.
Fortfarande spelar hon piano varje dag, gärna tillsammans med maken Valter. Och ibland händer det att hon sjunger också. Rösten är överraskande klar och replikerna kvicka. Frågorna hinner knappt avslutas innan hon kommer med ett svar. Det är också en egenskap hon försöker tänka på. Ta det lite lugnare och låta andra få prata färdigt. Men det är inte helt lätt, förklarar hon.
– Jag har ett snabbt tempo, min klocka går fort.
Det är ytterst sällan Gullan Bornemark fått någon kritik. I stället tycker hon själv att hon varit väldigt priviligierad – kanske lite för priviligierad:
– Röda mattan har rullats ut för mycket för mig. Nu när jag fått distans till livet tänker jag på det.
Ett exempel är hennes debut som sommarvärd i radions ”Sommar i P1” i augusti i år. Under programmet varvade hon berättelser ur livet med pianospel och sång. Efteråt var det många som ville säga några vänliga ord om hennes insats och Gullan Bornemark säger att hon kände sig närmast överväldigad av responsen. Om någon var kritisk vet hon inte, för något sådant fick hon inte höra.
Det är väl bra?
– Jag vet inte, man behöver nog ett sanningens ord då och då också. Men de enda som brukar säga ifrån ordentligt är mina barn. Det tar jag tacksamt emot. För hur kan man annars förändra sig om ingen talar om för en vad man har gjort fel?
– När man blir gammal får man ju många vanor och ovanor. De goda vanorna kan man förbättra ännu mer, men man måste lära sig att ta itu och gallra ur de dåliga vanorna.
Vilket sanningens ord fick du senast från dina barn?
– Haha, det säger jag minsann inte till dig. Men jag vet att jag har gjort en del misstag i mitt liv. Kanske har jag varit snabb med att fälla kommentarer. Och så kan jag vara ironisk. Just ironi kan vara svårt, många förstår inte det. Särskilt inte barn. Men för det mesta är jag nog en ganska snäll och positiv person.
Några dagar efter vår intervju ringer Gullan Bornemark och meddelar att hennes Valter, som länge varit sjuk, har avlidit.
– Vi har haft många fina år tillsammans och jag är så tacksam för dem, säger hon. (TT)