Videon är inte längre tillgänglig
Erika Lindgren Liljenstolpe har just varit på folkmusikfestival i Stjärnsund i södra Dalarna. Där höll hon en workshop i fiolspel och gav en konsert med gruppen Spelstinor. Då spelade hon inte bara på sitt vanliga instrument, fiol.
– Jag spelade virveltrumma också, med händer och fingrar, inspirerad av min son som spelar trummor på allt, säger hon och skrattar.
I september spelar Spelstinor in sin andra skiva. Spel-Stina, eller Anna-Cajsa Norman som hon egentligen hette, var en spelman i Torsåker i Gästrikland på 1800-talet. Skivan bygger på hennes låtar.
– Det ska bli kul med höst. Jag har flera projekt som löper parallellt. Höstar är generellt positiva nystarter, säger Erika Lindgren Liljenstolpe.
Det är första dagen efter semestern. Bara hon och vaktmästaren är på plats i Eric Sahlström Institutet i Tobo, från början familjen de Geers jaktslott. Sedan i mars arbetar Erika där som kursadminstratör och projektledare på halvtid.
Hon har titeln riksspelman, men ingen musikutbildning annat än en termin i fiol på Malungs folkhögskola och en termin musikvetenskap på Uppsala universitet. I kommunala musikskolan var det bara klassiskt och noter som gällde. Det passade inte henne. I stället åkte hon hem till äldre spelmän, oftast Bosse Larsson i Björklinge. Inspiration fanns hemma i Vendel också. Hennes pappa spelade nyckelharpa och farfar spelade lite fiol och var intresserad av folkmusik.
– Vi åkte på spelmansstämmor och campade på somrarna. Det var våra semestrar. Det var självklart att man skulle spela något instrument och vi hade en fiol hemma så det kändes naturligt, berättar hon.
Hur blir man så bra som du?
– Spelkompisar har varit det mest avgörande för mig, personer som jag kan ha kul med, då hittar jag ambitionen och drivet. Det roliga med musiken är att spela tillsammans med andra, säger hon.
Redan på mellanstadiet fann hon spelfränder – Hanna och Emma Tibell. Tillsammans bildade de en folkmusiktrio.
– Vi spelade jämt. På somrarna gick vi på musikläger i Hälsingland. Och när vi tävlade i Musik Direkt vann vi och fick en massa spelningar, berättar hon.
Runt halsen hänger en liten guldängel med inristningen Sempronia. Sempronia var en romersk musikant som finns med i Erikas avhandling. I fjol disputerade hon på Institutionen för arkeologi och antik historia i Uppsala, om kvinnors plats i musiken i antikens Rom. Musikinstrumenten som gällde då var lyra och blåsinstrument. Men kvinnor fick inte spela professionellt och offentligt, det var att bjuda ut sig. För eliten var det dock positivt att kunna spela hemma för att underhålla gästerna.
Tur att tiderna förändras.
Erika Lindgren Liljenstolpes spelstil är lekfull och ornamenterad.
– I mötet med spelkompisar hittar man nya sätt att frasera och leka med rytmen, säger hon.
Slentrian blir det aldrig. Även om hon spelat en låt hur många gånger som helst försöker hon alltid göra något nytt.
Folkmusikvärlden beskriver hon som liten, positiv och tillåtande.
– Det låter klyschigt, men man umgås över generationer och med alla typer av människor. Sällan vet man vad någon gör till vardags, det är inte det viktiga. Musiken är i centrum, säger hon.
Väl inne i den världen stannar man gärna kvar.