– Jag brukar säga till mina elever att ”jag är 75 och jag lär mig fortfarande”, säger han med ett leende.
Elever, ja. Leif Alpsjö som absolut inte ville dryga ut de magra inkomsterna från spelandet med att bli musiklärare älskar ändå att undervisa, att se hur adepterna växer, från att inte ha någon tro på den egna förmågan till att kunna spela.
– Jag har alltid gillat det pedagogiska, att möta människor i det musikaliska. Jag har gjort många instruktionsvideos som finns på YouTube också.
Det är verkligen ett liv i folkmusikens tjänst han har haft. Förutom att han är Riksspelman sedan 1974 på fiol har han haft postorderfirma där han sålt tillbehör och instrument.
– Jag sålde till exempel en nyckelharpa till en kvinnlig gothgrupp i Belgien, och en till ett rockband till Japan. Sedan är jag säkert den enda riksspelmannen som haft en anställd, skrattar han.
Han tillhör dock inte de som själv byggt sin nyckelharpa, något som var populärt under folkmusikboomen på 70-talet.
– Nej, bygga finns det de som är mycket bättre på.
Han har också ägnat mycket tid åt att spela in olika äldre spelmän. Det har varit en av de roligaste delarna av hans musikerliv, ”mötena med alla dessa fantastiska spelmän”.
– Ojojoj, så många roliga träffar vi hade där i Göksby dit vi flyttade 1977. Huset var stort och rymde både arbetsplats och rum för musik och dans, säger han.
Även i Leifs nuvarande bostad i Rångsta, Viksta, finns det plats för dans. Det är bara att plocka undan lite saker. Han byggde ut det för att få plats med postorderverksamheten och inte minst för att få ett stort musikrum.
– Vi har till och med haft dans härinne, det är bara att plocka undan lite saker.
Leif Alpsjö samlar på saker och hans hus är en guldgruva för sakletare.
Däremot är det svårare när man tittar på trädgården att tro honom när han säger att han var en av de många ”gröna-vågare” som flyttade från storstaden ut på landet på 70-talet. Han ger till och med som vägbeskrivning att jag ska stanna till vid ”den oklippta häcken”.
– Fast det var ”exet” som hade gröna fingrar, jag var bra på annat, skrattar han.
”Exet” som han ofta hänvisar till heter Lillemor och henne träffade Leif Alpsjö som 16-åring. Det blev sedan 36 år som gifta och även efter skilsmässan verkar de ha en bra relation.
– Det är skönt att ha någon att minnas med, vi har delat så mycket. Särskilt då de 70 kurserna på herrgården i Österbybruk, en institution i svensk folkmusik.
Annars har han efter ett antal år som ensamstående något mer allvarligt på gång antyder han finurligt.
Leif Alpsjö ger en känsla av energi och framåtanda som vilken ungdom som helst skulle vara avundsjuk på. Man kanske inte riktigt tänker sig att en pensionerad spelman har en kraftfull motorcykel i garaget och älskar att åka utförsskidor, han har till och med varit skidlärare. Alperna är ett favoritresemål (han heter ju till och med så slår det mig efter mötet). Just nu håller han på med ett segel till sin havskajak.
– Jag älskar fart och utmaningar. Och jag tröttnar lätt när jag lärt mig något.
Det har sagts i en undersökning att människorna är som nöjdast med sitt liv i 70-årsåldern - om man inte drabbats av svåra sjukdomar förstås. Leif Alpsjö är en person som gör det lätt att tro på det. Han verkar nöjd när han ser tillbaka på sitt liv också.
– Jag har aldrig varit lagd för att se till det negativa. Jag föddes nog med en positiv syn på livet, är fortfarande en romantiker, fast utan att vara naiv. Och vad behöver man egentligen av materiella ting, jag tycker att frihet är viktigare än pengar.