Föräldrarna var missionärer inom pingströrelsen och från 30-talet och framåt var de stationerade i Burundi. Familjen bestod av sex barn varav tre av bröderna föddes i Burundi, Henry Werlinder är en av dem.
– Min yngste bror och jag föddes i samma rum på en missionsstation, barnmorska var en svensk mentalsköterska, berättar han.
Innan andra världskriget bröt ut flyttade familjen hem till Sverige och Norrtälje, men när kriget var över for man tillbaka till Burundi. Då var Henry i skolåldern och skickades tillsammans med en av bröderna till en annan missionsstation där det fanns skola. Han minns att första terminen var fyra månader lång och att bröderna inte träffade sina föräldrar på hela den tiden. Då var han nio år.
– Men jag tror jag kom ur det utan allt för stora skador, säger han.
1951 gick flyttlasset hem till Sverige igen, Henry hann med ett och ett halvt år i realskola innan det var dags att åka tillbaka till Burundi.
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle bli, ibland skulle jag bli missionär och ibland bonde då jag hade farbröder som var bönder i Roslagen.
Men 1956 flyttade han hem för att börja på gymnasiet i Uppsala. På grund av resorna till Burundi låg han efter i skolan och skulle ta studenten på bara två år. Föräldrarna var kvar i Burundi så under två års tid bodde han ensam. Planen då var att bli läkare men betygen räckte inte till.
– Istället började jag läsa psykologi, där stannade jag kvar och blev psykolog.
Uppväxten minns han som bra. Människorna var snälla och han lärde sig swahili, ett språk han fortfarande behärskar lite även om det går trögt.
– Min uppväxt har nog gjort att jag sannolikt är mer tolerant mot alla möjliga varianter av människor.
Hemma i villan i Uppsala hänger flera tavlor av hans barndoms miljöer, dem har han själv målat. På några av tavlorna är fadern avbildad när han döper människor i floden och bygger hus med en murslev i handen. Målat har Henry nästan alltid gjort, men det tog fart när han var i 50-årsåldern och träffade konstnären Sven Linder som höll i målarkurser utomlands. Det var en idéspruta för Henry och efter det har han ställt ut sina verk vid flera tillfällen. I sommar är det dags igen.
– Jag kommer ha en utställning som present till mig själv för att jag fyller 80 år.
Men något firande blir det inte. När han fyllde 70 år hade han en fest som var så lyckad att han inte vill ha någon mer.
– Då kom så gott som alla nära släktingar och vänner så det var en toppendag, dessutom var vädret fantastiskt.
Under en stor del av yrkeslivet jobbade han inom kriminalvården, först på kriminalvårdsanstalten i Uppsala som inte längre finns kvar och sedan inom rättspsykiatrin.
– Rättspsykiatrin var spännande. Man fick träffa originella människor, på sitt sätt originiella.
Han har också jobbat som psykoterapeut inom den psykiatriska öppenvården.
Han har många minnen från sin tid i rättspsykiatrin och har träffat en del ökända kriminella. En gång då han var ganska ung intervjuade han en som mördat flera personer.
– Vi pratade om hur han kom in på att han skulle döda. Då sa han att "det bara slog ner mig som en bomb att jag skulle döda, jag ville se dödsögonblicket hos den här människan. Det kan hända när som helst, det kan hända nu" och så stirrade han på mig och jag blev alldeles kall. Men han ville ju bara skrämmas.