Det drar ihop sig till VM-kval i fotboll, men denna gång utan Erik Hamrén vid rodret. När han lämnade ledarposten efter EM 2016 hade Ljusdalssonen i sju års tid varit under massmedial lupp som fotbollslandslagets ledare, ständigt påpassad och kommenterad för allt från sina eleganta kostymer till relationen till spelarna.
Han har emellertid varit tränare betydligt längre än så. På professionell nivå sedan 1994, för att vara exakt. Då fick han sitt första uppdrag som allsvensk tränare för Degerfors, och därefter för AIK och Örgryte innan han gick vidare till danska Aalborg och norska Rosenborg. Det karriärvalet bestämde han sig för rätt tidigt, sedan han fått sina egna proffsdrömmar krossade av en knäskada.
Då var han 18 år och började så smått hjälpa till med juniorträning i stället. Det gav mersmak och när han kom in på Gymnastik- och Idrottshögskolan 1985 hade han bestämt sig: han skulle bli allsvensk tränare.
– Det var en del som skrattade åt mig då. Hur skulle jag, Erik Hamrén från Ljusdal, kunna bli allsvensk tränare? Men jag hade fantastiska klasskamrater och lärde mig mycket av både dem och av skolan.
Många tvivlade på att någon som inte själv hade en lång spelarkarriär bakom sig kunde nå särskilt långt som tränare. Men Erik Hamrén var målmedveten. Det tog tio år efter GIH-studierna för honom att nå sitt mål.
– Jag tror att det är väldigt viktigt att sätta upp mål för sig själv, och våga säga det också. Jag visste att det skulle bli svårt och att jag skulle få börja på en relativt låg nivå och göra resultat och pröva högre upp, göra resultat och pröva högre upp igen… Och ha lite tur också, naturligtvis.
Inre trygghet är en viktig ledaregenskap, tycker han. Själv står Erik Hamrén stadigt förankrad i vetskapen om vem han är och var han kommer ifrån. Han har fortfarande en närhet till uppväxttrakterna och föräldrarna, och lyfter gärna fram hustrun Agneta som en trygg punkt i tillvaron. Hon som gifte sig med honom på hans 30-årsdag, eftersom det var enda dagen som stod till buds i hans hektiska tränarschema den sommaren. Och som han därför firar 30-årig bröllopsdag med, samtidigt med 60-årsdagen.
– Det gäller att hitta rätt person att dela sitt liv med.
Har du haft tur?
– Nä, tur… Det är som med allting annat, jag gjorde ett bra val.
Han skojar om att valet av en bra livspartner sker på samma sätt som när man tar ut spelarna till ett fotbollslag – det räcker inte med flax, det krävs skicklighet också. Däremot har aldrig fotbollen fått särskilt stort utrymme i umgänget med familjen.
– Det har jag haft nog av i mitt jobb, även om tjejerna alltid har varit intresserade och har hållit på ”pappas lag” under årens lopp. Men nej, hemma har varit en fristad från fotbollen. Men självklart blir det enormt mycket fotbollstittande hemma också, för det har ju varit en del av mitt jobb.
Framtiden då? När Erik Hamrén avgick som förbundskapten bestämde han sig för att ta en paus. Det var den första frivilliga pausen i hans karriär – den första ofrivilliga var när han fick sparken från AIK – och han har tackat nej till några anbud sedan dess. Han fortsätter gärna med fotbollen några år till men efter alla åren i Allsvenskan och efter landslagsuppdraget har han ”blivit lite kräsen”, som han uttrycker det.
– Jag har ju varit i Sverige, Norge och Danmark och jobbat. Nu skulle jag gärna pröva möjligheterna utanför Skandinavien. Men det är ett speciellt yrke det här, du kan inte bara söka ett uppdrag själv, utan du måste bli erbjuden jobb.
Vad har du för relation till svensk landslagsfotboll nu när du har lämnat uppdraget?
– Jag var ju intresserad av hur det gick för Sverige innan jag blev förbundskapten och det är klart att jag är intresserad av hur det går efter att jag har varit förbundskapten också. Tittar du på dagens landslag så har alla med få undantag fått chansen att debutera under mig. Det är skojigt att se att de har tagit den chansen, och jag tycker att vi har ett väldigt bra landslag på gång. (TT)