Johan Hakelius är författaren och publicisten med förflutet som biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet och chefredaktör på Finanstidningen. I januari 2016 blev han chefredaktör på nyhetsmagasinet Fokus, där han sedan i somras är politisk chefredaktör.
– Det är skönt att komma tillbaka till det jag trivs bäst med – skrivandet. Det är frustrerande med perioder utan det. Jag är inte en gruppmänniska, jag är inte intresserad av att jobba i grupp. I en grupp kan jag känna mig instängd. Som chefredaktör var utmaningen att lyfta mig över den här känslan för att genomföra det som det var tänkt att jag skulle göra, säger han.
Därmed inte sagt att han på något vis är asocial. Snarast det motsatta, menar han.
– Jag är så social att jag har svårt att få något uträttat när jag är med folk. Sedan kommer jag hem och kan få ångest för att ingenting har blivit gjort. Därför föredrar jag att sitta ensam när jag arbetar.
Som författare har han gett upphov till ett antal böcker som tyder på förkärlek till brittiska egenheter och excentriker. Ändå kallar han sig inte för anglofil längre.
– Det har gått över i en besatthet. Snarast är jag angloman – en överdriven beundrare av allt engelskt.
Påståendet stöds av 20 hyllmeter med engelsk referenslitteratur, biografier och historieböcker i arbetsrummet hemmavid.
Det som satte fyr i denna brinnande fackla var tv-serien “Hem till gården” som fyraårige Johan såg hemma på välmående Hacksta gård. Han tog till sig den lantliga miljön med hull och hår – liksom Land Rover, rejäla polisonger och naturligtvis engelsk keps. Överflödigt att framhålla hans bestående förtjusning i såväl tweed som engelska tv-serier och, vanskligt nog, litteratur.
– Problemet är att jag inte läser så mycket svensk skönlitteratur så ibland måste jag slå upp det engelska ordet för att hitta det svenska. Rätt skamligt när man försörjer sig på svenskan, medger han.
Tidigt gjorde han också en annan upptäckt i jakten på status i skolan. Oddsen var inte de bästa: plugghäst, usel på idrott och “inte såg han ut som en grekisk gud”.
– Men jag upptäckte att jag var rapp i käften. Kombinationen duktig i skolan och klassens clown fungerade så bra att jag fortsatte på det spåret även senare i livet. Grundtanken är att försörja sig på att veta hyfsat mycket och uttrycka det på ett sätt som retar några och underhåller andra.
Fyllda sju år inträffade en förändring som skulle få honom att utvidga sina referensramar avsevärt: föräldrarnas skilsmässa. Han och storasystern flyttade med mamman från en privilegierad tillvaro på den stora familjegården i Uppland till en trea i Enköping, där de hankade sig fram.
– Barn är småborgerliga av sig, de tycker illa om förändringar. Men jag lärde mig att hantera det. Jag tycker att jag har haft stor nytta av båda erfarenheter i mitt skrivande.
Plugghästen kom in på Handelshögskolan i Stockholm. Då det var kul att skriva sökte han sommarjobb på Svenska Dagbladet – som ledarskribent. Där har vi inledningen på hans skribentbana.
Finns det ett liv utanför skrivandet?
– Gränsen mellan jobb och ledighet är suddig. Mitt arbete består av att skriva om det som intresserar mig, och när jag är ledig läser jag om det. Nu när jag är lite äldre och barnen är vuxna jobbar jag medvetet på att ta vara på fritiden lite bättre. Vi umgås mycket och reser en hel del. Jag kan inte låta arbetet svälla över allt.
Framöver tänker han därför arbeta allt mindre.
– Det där med arbete är väldigt överskattat. Jag vill ägna mig mer åt det jag har lust med, när jag har lust, säger Johan Hakelius. (TT)