Vi ses vid T-banan i den lilla Stockholmsförorten i början av december. Frida Hyvönen är invirad i halsduk och rejäl täckjacka. Även om hennes rötter finns i Västerbotten är hon inte är särskilt förtjust i vare sig snö, kyla eller mörker. Att det ännu är barmark och termometern visar runt noll grader har hon inga problem med.
Sammanlagt har hon bott i Stockholm i sexton år. Första gången flyttade hon till huvudstaden för att gå sista året på Södra Latins gymnasiums musiklinje. Då blev hon kvar i tolv år.
– På den tiden var jag inte speciellt ambitiös. Jag jobbade så lite som möjligt, bara så att jag kunde betala hyran. Jag hade ingen riktning egentligen, skrev lite låtar och målade lite tavlor. Jag var en dagdrivare och det var inget problem. Jag vet fortfarande ingenting och det är fortfarande inget problem.
Men i och med debutalbumet ”Until death comes” som kom 2005 ändrades tillvaron. Skivan hyllades av kritikerna, Frida Hyvönen blev ett namn och fick ett yrke som artist och dörrar öppnades.
– Jag kände mig genast hemma i det. För mig har det sceniska alltid varit en stor grej. Att uppträda, utforma en show och en föreställning.
Sedan dess har hon hunnit köpa ett hus i Flarken, bo några år i Paris, föda en dotter och år 2013 flyttade hon tillbaka till Stockholm. Under åren har hon också släppt ytterligare fem album. Det senaste, ”Kvinnor och barn”, kom för lite drygt ett år sedan och är hennes första på svenska.
Förutom låttexterna, som mest liknar små berättelser om förtryck, sorg och destruktiva relationer, men också om kraft och styrka, har hennes pianospel och klara, starka röst hittat en väg rakt in i publikens hjärtan.
I elva månader har hon turnerat på mindre och större orter runtom i Sverige. I de flesta fall har konserterna varit helt utsålda. En skillnad hon märkt av jämfört med tidigare år är responsen och reaktionerna från publiken.
– Spelningarna har varit gråttillställningar, emotionella rum för utlevelser i publiken. Jag har träffat så otroligt många människor som har velat berätta om saker de varit med om. Berättelser om olika livsöden som utlösts av mina texter. Det har varit väldigt speciellt.
Av de tolv låtarna är det den humoristiska ”Imponera på mig” och ”Fredag morgon” som beskriver en psykisk misshandelsrelation som flest reagerat på. Den senare har också använts av olika kvinnojourer, berättar Frida Hyvönen.
– Jag har en liten ådra som tycker att mitt yrke är för bra för att vara sant. Det känns väldigt skönt när man får svart på vitt att det faktiskt går att använda ens verk.
Hela skivan är som en ”metoo”-kampanj. Vad tänker du om det?
– Det är otroligt bra att det blivit en diskussion om det här stora, stora samhällsproblemet vi har med könsförtryck, att det tas på allvar och att det inte blir en kvinnofråga som det ska smusslas med. Den rörelsen är väldigt viktig och underbar.
Men nu är året med ”Kvinnor och barn”-skivan till ända och Frida Hyvönen är i full fart med nästa uppdrag, att skriva musik till regissören Lars Rudolfssons föreställning ”Ilya” som har premiär i början av mars. Stommen till fjorton av låtarna är klar och arbetet med ensemblen har påbörjats.
– Jag trivs på teatern och i det sceniska uttrycket. Det är härligt att vara i den miljön och lärorikt att få ingå i något större.
Var har du för tankar om framtiden?
– När jag tittar på mitt liv nu är jag på en jättebra plats. Bättre än någonsin. Det är spännande och ljust och det finns otroligt mycket att göra. Jag tror också på någonting, på människan. Jag ser fram emot framtiden. Jag kan också se ett domedagsscenario men jag är inte rädd för det heller. Just nu känner jag tillförsikt. (TT)