Artisten och låtskrivaren CajsaStina Åkerström har gett ut över tio album sedan hon återtog sin musikerkarriär för 23 år sedan. Det kreativa arbetet är hennes sätt att bearbeta verkligheten.
– Ofta är det problematiskt att leva. Att skriva musik eller låtar är mitt sätt att nagla fast verkligheten och få den att kännas greppbar. Det händer så mycket hela tiden att jag känner att jag måste dechiffrera den, säger hon i sitt vardagsrum, i ett hus på landet utanför Kalmar med anor från 1840-talet.
Bland det roligaste, och jobbigaste, i artistlivet är scenuppträdanden, framhåller hon. De får aldrig gå på rutin, utan måste alltid kittla som det vore första gången.
– Det kräver en total närvaro, snacka om mindfulness! När glädjen, kontakten med publiken och allt annat funkar är det magiskt. Det blir man lätt beroende av.
Hon uppträdde med sin pappa, vissångaren Fred Åkerström, innan han dog när hon var 17. Pappans frånfälle satte djupa spår.
– Vår kontakt avbröts abrupt, det blev mycket osagt som jag hade velat förklara. Och jag hade behövt en far i mitt liv, jag har aldrig upplevt en far som vuxen. Dåtidens smärta finns än i dag. Även lusten till musiken är starkt kopplad till honom. När han dog var jag tvungen att stänga av musiken.
I stället började CajsaStina Åkerström studera arkeologi. Redan som barn visade hon ohämmat intresse för forntiden. Hon slukade egyptologiska böcker och gick klassisk linje på gymnasiet, där hon ägnade sig åt både latin och gammalgrekiska. Hon talar suktande om sin upplevelse som arkeolog vid Kalmar läns museum.
– Jag kan sakna den tiden, med fynd i öländska gravfält och fornlämningar. Vi hittade en rikt utsmyckad 20-årig kvinna från 600-talet, klart att det sätter i gång fantasin! Jag undrade hur hennes vardag såg ut.
Som 27-åring, efter en närmast tioårig paus, tog hon upp musikspåret igen.
– Det var återigen mitt behov att bearbeta verkligheten. Den kokande grytan inombords rann över. Jag var tvungen, det handlade om överlevnad.
Att överleva har varit speciellt viktigt under sårbara perioder med ätstörningar och scenångest.
– För att döva min smärta har jag tidigare haft ätstörningar. Jag är född med en känslighet som gör att jag emellanåt måste trycka på ”reset-knappen”, bara stänga av och dra mig undan för att kunna komma tillbaka med full kraft. Ibland blir det för mycket när karusellen snurrar för fort, framför allt när det går bra och många drar i mig. Då kan jag glömma att ta det lugnt och hämta andan.
Kraften hämtar CajsaStina Åkerström från det hon kallar ”det lilla livet”: Promenader i den pastorala naturen utanför huset, med vida ängar som har varit betade kulturmarker i hundratals år, eller odling av egna ekologiska grönsaker och skötseln av hundarna och katterna. Det är balsam för själen. Likaså givetvis en förstående mamma!
– Hon är min bästa vän och den viktigaste människan i mitt liv, jag kan prata med henne om allt. Hon har hjälpt mig oerhört mycket med att klara av de värsta nedgångarna. Jag har så mycket att tacka min mor för!
För sju år sedan gav hon ut med självbiografin ”Du och jag, farsan”. Där tar hon upp både smärtpunkter och glädjestunder.
– Han var ytterligheternas man. Det blev jag formad av, men det är bra också. Det öppnar lyssnarkanalerna, vilket är viktigt för kreativa personer. Under uppväxten var lyssnandet efter stämningar viktigt för att kunna avvärja en katastrof.
I dag mår hon riktigt bra och har flera projekt på gång.
– Många bitar har fallit på plats. Det finns kärlek i mitt liv och jag har mycket att vara tacksam över. Nu är det underbart att leva, säger CajsaStina Åkerström. (TT)