Nalin Pekgul var riksdagsledamot för Socialdemokraterna i åtta år och därefter ordförande för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund under lika lång tid. Sedan 2011 är hon tillbaka i sitt tidigare yrke, sjuksköterska. I arbetet stöttar hon människor – inte minst barn – med psykiska problem som depression och ångest, liksom deras utarbetade anhöriga.
– Jag stortrivs med mitt jobb. Hela mitt politiska engagemang handlade om att förbättra människors liv. Samma sak ägnar jag mig åt som sjuksköterska. Att vara stöd till människor i kris är det viktigaste jag har gjort i mitt liv, säger hon i sin lägenhet i Tensta.
Arbetet har dock en baksida, medger hon och smuttar på sitt te av sorten Earl Grey.
– Jag kan bli oerhört engagerad så arbetet kan periodvis vara tufft. Då tänker jag att jag gör något bra. Jag mår bra av att stödja människor i kris. Varje gång jag lyckas känns det obeskrivligt stort.
Hennes “terapi” i hårda stunder är musik. Klassisk, religiös, turkisk eller kurdisk. En halvtimme till timmes musik ger ny energi.
– Musik är själens näring säger man på turkiska.
Rötterna, inte bara till musiksmaken, finns i Turkiet. Hon är kurd och flyttade av politiska skäl med sin familj till Sverige som 13-åring. Från sin uppväxt minns hon väl det röda nagellacket som de moderna fastrarna målade på hennes naglar under besöket hos farfar i storstaden Diyarbakir. Åter hemma i den lilla kurdiska byn ville ingen nudda vid den sjuåriga flickan med otvättbart “grisblod” på naglarna.
– Det måste ha sårat mig djupt, eftersom jag har blivit “allergisk” mot att andra ska tala om för mig vad jag ska göra.
I akt och mening att bli läkare och återvända till Kurdistan studerade hon till sjuksköterska i Sverige. Då vägen tillbaka blev utesluten av politiska skäl förblev hon sjuksköterska.
– Vilken tur! Jag har alltid velat hjälpa barn.
Hennes politiska engagemang är på inrådan av farfar, som alltid beundrade Olof Palme. “Gå med i Palmes parti!”, löd ordern och 13-åringen lydde förstås.
Med tiden fanns det kamrater inom Socialdemokraterna som “tjatade” på henne att ta sig an ansvarsfulla roller vid sidan av studierna. Dåvarande finansborgarrådet i Stockholm, Mats Hulth, var kanske den som tjatade mest och även drev igenom hennes kandidatur till riksdagen.
– Han tyckte om att satsa på unga och var inte rädd för starka människor.
Hon skrattar hjärtligt.
– Stark och stark… Jag har alltid gått mina egna vägar. Jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker.
Modet har hon ända sedan tiden med nagellacket och kanske är det ett arvegods efter farfar. I arvet ingår också släktingar som offrat sina liv för att försvara sina värderingar i Turkiet. Det förpliktigar, menar hon.
– Om jag inte vågar säga min mening i demokratiska Sverige vore det ett svek mot dem.
Hennes mentala styrka kan också ha sin grund i fysiska skärmytslingar som barn. Ovanligt nog i ett samhälle som förväntade sig att flickorna skulle bida sin tid hemma, var hon ute och slogs.
– Jag var rätt bra på att slåss mot pojkar – och på fotboll. Mina föräldrar lät mig vara, även om mamma var lite bekymrad. Att lära mig att försvara mig gav självförtroende. Jag är aldrig rädd för att slåss.
Självförtroende betyder oerhört mycket för barn. Och det finns en annan väg dit än genom slagsmål. Barn ska lyssnas på, framhåller hon.
– Jag är bra på att prata, men när ett barn vill prata tystnar jag och ser till att även andra lyssnar på barnet.
Sitt starka samhälleliga engagemang till trots lämnade hon politiken för knappt sex år sedan. Inte en dag för tidigt, menar hon.
– Jag var inte så framgångsrik som politiker, om jag ska vara ärlig. Jag skulle ha lämnat ännu tidigare. Som fast medarbetare i tidningarna Fokus och Expressen kan jag ge folk mycket mer än som politiker.