Hon hade tidigare skrivit ett stort antal böcker, de flesta inom ”sitt” ämne, historia. Men det var först med feelgood-romanen ”Kaffe med rån” (2012) som det small till. Vid 64 års ålder fick Catharina Ingelman-Sundberg ett internationellt genombrott. Historien om fem damer som slår in på brottets väg för att få flytta från servicehuset till fängelse blev en bästsäljare.
Med uppföljarna har det blivit en trilogi om ”Pensionärsligan”, som har översatts till ett 30-tal språk och sålt i ett par miljoner exemplar. ”Kaffe med rån” är nu på väg att bli tv-serie i Frankrike.
Idén fick Ingelman-Sundberg när hon upprördes över nedskärningarna i äldrevården. Dessutom insåg hon att hon inte skulle klara sig på den pension hon själv hade att se fram emot. Som marinarkeolog och författare har hon varit van vid små inkomster. Men livet har varit rikt på andra plan, försäkrar hon.
Hon växte upp i en läkarfamilj där vart och ett av barnen förväntades ta en akademisk examen – och helst bli läkare själva, förstås. Det var också den väg syskonen tog – alla utom Catharina.
– Om man inte var läkare så var man inte skiten värd under naglarna. Men jag gjorde en liten revolution och blev marinarkeolog.
Föräldrarna fick alltså som de ville – till viss del. Catharina tog en akademisk examen men inom ett område som passade hennes äventyrliga och historieintresserade person. Hon har sedan dess lett ett tiotal marinarkeologiska expeditioner, i oländiga trakter på olika håll i världen. Bland annat en expedition på 40 man på Abrolhosöarna utanför Australiens kust, där hon hade hand om både landutgrävningarna och utgrävningarna av Zeewijkvraket.
Hon körde dessutom själv en av lastbilarna med två ton utrustning och en båt på släp. Om den och andra forskningsresor berättar hon i boken ”Bland hajar, karlar och vrak” (1995).
– För mig är nyfikenhet motorn. Nyfikenhet och utmaningar – jag blir uttråkad när allt är status quo. Det ska vara jättesvårt och utmanande, då går jag igång.
De femton åren som marinarkeolog gav henne äventyr och spännande möten. Sedan blev hon journalist på Svenska Dagbladet. Bra jobb alltsammans, men ändå upplevde hon länge akademikeråren som ”ett misstag”. De sinkade hennes författardebut, tyckte hon, som inte skedde förrän i 40-årsåldern.
Så här i efterhand kan hon se att de åren i stället förberedde henne för arbetet som författare. Hon lärde sig research på både djupet och bredden – ovärderligt, oavsett om man ska skriva en populärvetenskaplig bok eller en historisk roman. Eller för den delen skriva trovärdigt om hur det skulle kunna gå till att slanga ut pengarna ur en bank med hjälp av en sopbil.
Hon tänker fortsätta på spåret med ”må-bra-litteratur” nu. Det har varit inspirerande att locka många olika läsare, från 13-åriga pojkar till gamla damer, från Ryssland till Korea, från Israel till arabvärlden. Hon fortsätter också på temat att avhandla allvarliga frågor och samhällskritik med slapstickhumor.
– Det är oemotståndligt att upptäcka att man kan dela sina fniss med alla möjliga människor mellan sju och hundrafem, och samtidigt få något viktigt sagt.
Boken hon arbetar på nu är ett hemligt projekt. Men innan den kommer ut ska hon ha firat sin 70-årsdag – och Catharina Ingelman-Sundberg firar verkligen alltid sina födelsedagar. Det är, anser hon, ett tillfälle att bjuda vänner på fest som inte bör försittas. Särskilt inte om man tillbringar många månader om året i sin skrivarkula.
– Så tittar man lite yrvaket ut när man är klar med boken. Då brukar jag ringa runt till alla vänner igen och ordna fester. Det är viktigt att uppehålla sina bekantskaper, annars blir man ju helt odräglig. (TT)