Nej, han har börjat skrota maskinerna hemma på gården i Halland, och marken är utarrenderad sedan 15 år tillbaka. Lantbrukarsonen och traktormekanikern från Röinge, som slog igenom i tv-programmet ”Släng dig i brunnen” på 1990-talet, har slutgiltigt insett att det är på scenen han hör hemma. Just nu repeterar han amerikansk komedi på Lisebergsteatern med komikerkollegan Annika Andersson samt skådespelarna Robin Stegmar och Joanna Eriksson.
I övrigt är han en hårt arbetande och turnerande standupkomiker – fast mindre hårt nu än förr om åren. Thomas Petersson har gjort slut med de slitiga klubbjobben, där man får gå på scenen halv elva på kvällen inför en redan trött publik. Han säger inte ja till allt längre utan tar de jobb han vill göra, är nere på runt 150 gig om året och får sova i sitt eget hem om nätterna.
– Det är lagom och en nivå som passar mig alldeles utmärkt. Jag och min fru tycker om att resa också, så vi gör fyra resor om året och så jobbar jag däremellan.
Frun är skådespelarkollegan Anna-Karin Palmgren, hans sambo under elva år innan de slog till och gifte sig tidigare i år. Hon är ofta med i de farser Thomas medverkar i och får dessutom finna sig i att dyka upp en hel del i hans standupmaterial, särskilt som han gillar att skämta om manligt och kvinnligt och vardagsbestyren i ett hem och en familj.
Får du blanda in personerna där hemma i skämten utan att de blir arga?
– Det händer att folk säger, herregud Thomas vad du pratar illa om din fru eller hur du blottar hela ert äktenskap. Men det är oftast inte vårt äktenskap jag skämtar om, det är ganska mycket fiktion. Så det är inte så utlämnande som folk tror.
Dessutom har han nytta av en fru som också är en arbetskamrat, de kan spela upp scenarier för varandra och skoja om roliga saker som sedan kan inspirera till ett skämt. Överhuvudtaget får han ofta idéer från vardagliga händelser, och en komikerblick på tillvaron kan ge sund distans till livets småjobbiga situationer. Som den gången han drog på sig en elak magbakterie på hemresedagen från en familjesemester i Mexiko runt 50-årsdagen.
– Så står man där på Cancúns flygplats och har kräkts i en plastpåse, som man tömmer i ett handfat och tänker, det här kommer att bli roligt längre fram. Man blir lite skadad i huvudet av det här jobbet, och ser saker som roliga fast de inte är det.
Han gissar att skrattet han får när han skojar om sådana små vardagstrauman handlar om igenkänning. I sina uppträdanden strävar han efter det förlösande skrattet, och han har inget emot att roa och underhålla utan politiska förtecken.
– Jag vill som ståuppare prata om saker som vi har gemensamt, så att vi har kul ihop i 45 minuter. Jag vill inte peka med hela handen och berätta om skillnader för det gör vi så mycket ändå. Varje dag i tv, tidningar och radio handlar det om skillnader i status och klass och hudfärg och religion. När man lyssnar på mig ska vi alla ha en gemenskap och flabba åt samma saker. (TT)