Carl Schlyters miljöintresse väcktes tidigt. Men det skulle ta ett tag innan han insåg att problemen inte bara kunde fixas med olika tekniklösningar. Vändpunkten kom i samband med att han gjorde sitt examensarbete i kemiteknik på en soptipp i Brasilien.
– Det var den upplevelsen som triggade mitt politiska intresse. För så länge man inte tar hand om de sociala problemen kommer det alltid finnas fattiga som gör vad som helst för att överleva. Människor som tillverkar kalashnikovs för hundra dollar i månaden. Eller rika länder som utnyttjar fattigare länder för att exportera sina miljöproblem.
Insikten var avgörande för Carl Schlyter som började läsa på om olika partier. Först om dåvarande Stockholmspartiet, men även om Centerpartiet. Miljöpartiet var han däremot lite skeptisk till.
– Jag hade bara sett skäggiga, barfota gubbar som sjöng och spelade gitarr. Samtidigt tyckte jag att partiprogrammet var bra. Sedan när jag kom med blev det ännu roligare för då såg jag att de här gubbarna var väldigt intelligenta och att de hade extremt genomtänkta ideologier.
Vi sitter i ett av riksdagens allmänna utrymmen. De två yngsta barnen, Cornelius och Christopher, har fått följa med pappa till jobbet och fixar vant en varsin varm choklad ur kaffemaskinen.
Carl Schlyter berättar att han är skild sedan ett halvår tillbaka och som ensamstående förälder varannan vecka är det nödvändigt att kunna ta med dem någon timme ibland.
– De föddes ju när jag var EU-parlamentariker och har varit med på massor av grejer. Det funkar bra och jag är stolt över dem. De är både kreativa och busiga, men förstår också när det är allvar – om jag måste vara med på ett möte eller så, det respekterar de.
Har du någon käpphäst som du hoppas på att de tar med sig i livet?
– Det är ju många saker. Det största mantrat är att vi inte ska vara så konsumtionsberoende. De vet att pappa inte gillar shopping.
Förutom skilsmässan har fjolåret inneburit en annan stor förändring. Efter tre år i riksdagen bestämde han sig för att inte kandidera i det kommande valet. Anledningen är besvikelsen över hur partiets ledning agerat i regeringssamarbetet med Socialdemokraterna i flera olika frågor – bland dem flyktingpolitiken, samarbetet med Nato och försäljningen av statliga Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland.
– Antingen tycker man att vi är jätteframgångsrika och gör stor skillnad och då kan man kanske leva i harmoni. Men de flesta inser nog att vi gjort en del jobbiga kompromisser. Jag tycker dessutom att de har varit onödigt dåliga. Och om du fattar beslut som går emot dina ideal får man kognitiv dissonans. Då får man antingen ändra sina ideal, må dåligt eller lämna sin post.
För egen del tycker han inte att förändringen är särskilt smärtsam. Annat var det när han slutade på posten som EU-parlamentariker efter tio år. Just tiden i EU ser han som sin bästa period där han också fick mycket gjort. Ett avgörande skäl var att det där inte fanns en regering som måste försvaras.
– Det gjorde att man alltid kunde behålla sina ideal. Om kompromissen var dålig kunde man rösta nej. Men framför allt handlade det om att skaffa sig övertygande argument och ha ett kunskapsövertag när man skulle förhandla.
Vad har du för planer nu?
– Det finns massor av roliga alternativ. Senast i dag var jag på ett möte med ett uppstartsföretag för hållbara livsstilsförändringar. En annan möjlighet är att jag skriver böcker för att påverka folks sätt att tänka. En tredje är att jag går in i en existerande struktur som miljöansvarig. Jag är helt öppen.
– Men jag kommer att fortsätta med samhällspåverkan. Det som är grunden i mitt engagemang är ju att jorden bara är ett lån av framtida generationer. När man lånar saker ska man lämna tillbaka dem i gott skick. (TT)