Skådespelaren Mia Bensons meritlista spänner över ett 30-tal filmer och tv-produktioner samt engagemang i flera teatrar som Fria Proteatern, Turteatern, Nationalteatern i Göteborg, Intiman, Chinateatern och Dramaten.
Fastän det har gått ett halvsekel sedan hon kom in på Stockholms scenskola så är hon högeligen aktiv.
– Jag jobbar för fullt, mer än någonsin. Jag älskar mitt jobb, har alltid gjort det. Det har bara blivit roligare och roligare. Jag står inte och stampar, ju mer jag jobbar desto mer utvecklas jag. Det tänker jag fortsätta med – så länge jag har lust, säger hon i sitt ljusa vardagsrum.
Utan lust blir det svårt att åstadkomma något. Lustkällorna har dock sällan sinat då hon länge arbetat i fria teatrar och då varit både delaktig och drivande i teaterprojekt.
– Det var viktigt för mig att vara delaktig, eftersom jag inte tycker om att folk talar om för mig vad jag ska göra. Så har det alltid varit, även som barn. Det var jobbigt för min mamma med en unge som inte var lydig.
Vid sidan om lusten drivs hon av viljan att berätta och lära känna arbetskollegorna.
– När man jobbar kommer man dem nära. Man leker hela tiden och blir aldrig vuxen! Även om man inte får så mycket betalt är det väldigt roligt. Redan som barn tyckte jag mycket om att prata och leka. Det gör jag fortfarande, även om lekarna på teatern är mer på allvar.
Och när blir du vuxen?
– Aldrig, hoppas jag. Att bli vuxen verkar jädra tråkigt. Visst betalar jag mina räkningar bland andra vuxensaker, men sedan vill jag leka.
Insikten om livets färdriktning fick hon redan som femåring, under uppväxten som ensambarn i Göteborg. Hon följde med pappa på barnteater på Göteborgs stadsteater – och blev alldeles hänförd.
– En ny värld öppnade sig för mig! Skådespelarna var de vackraste jag sett, deras röster de vackraste jag hört. Där och då bestämde jag mig för att bli skådespelare.
Därmed var vägen till det livslånga lekandet utstakad.
Men även i den bästa av världar uppstår konflikter. Där har Mia Benson sin egen strategi.
– Jag brukar lösa konflikterna på teatern i tysthet. Jag sätter inte ned foten direkt för det kan leda till motstånd och bråk. Det är mycket smartare att i tysthet genomföra min vilja. Det slutar inte sällan med att regissören säger “det var precis så som jag menade”...
Hon skrattar.
Hur löser hon sina privata konflikter?
– I tvåsamheten låter jag det gå ganska långt och smäller av locket om det inte blir bättre. Jag har ett rätt hett temperament, även om det är bättre nu. Tidigare kunde jag bli väldigt arg och skrämma i väg folk. (TT)