Vi träffas hemma hos makarna som bor ett stenkast från Fyrisån. Hit flyttade de för sju år sedan från Salabacke.
– Vi bodde alldeles invid kyrkan, men det fanns ingen hiss och Olles knän är inte vad de har varit, säger Asta kärleksfullt. Båda makarna är fortfarande upplivade efter det bröllop de nyligen varit på.
– Det var vår dotterson Rikard som gifte sig i Skäfthammars kyrka med en förtjusande flicka, Alexandra. Och oj, vilken fest det var, säger hon och ser upplivad ut. Deras eget bröllop ägde rum för 64 år sedan, i Rättviks kyrka vid Siljans strand.
Olle är född och uppvuxen i Bollnäs, där hans pappa jobbade vid Posten. Där började så småningom också Olle och tvillingbrodern Folke. Hans röst blir varm när han talar om brodern som avled för några år sedan.
– Folke var min bästa vän. Vi höll alltid ihop, både när vi var små och när vi blev vuxna. Vi hade väldig nytta av varandra, säger Olle. Den speciella tvillingmagin fanns förstås; en dag köpte sig Folke en ny halsduk, och ovetande om detta gick Olle och köpte en precis likadan. Och visst utnyttjade bröderna sitt tvillingskap.
– När vi gjorde värnplikten på T3 i Sollefteå bröt en av oss armen, och då bytte vi plats på sjukavdelningen.
Olle började på Posten som 17-åring, och inledde sitt yrkesliv som brevbärare i Hofors.
– Det var före postnumrens tid, så vi förväntades känna till 5 000 postorter. Postnumren kom först 68, minns Olle.
Asta föddes i Sala och är uppvuxen i Uppsala. Hon tog studenten på latinlinjen i Uppsala 1947.
– Jag har alltid tyckt att det är roligt med litteratur och språk. Matte är inte min starka sida, skrattar Asta. Hennes plan för framtiden var att skaffa ett bra jobb och tjäna pengar.
– Det kändes självklart. Jag hade ju blivit försörjd av mina föräldrar i 20 år!
Hon fick tjänst som postexpeditör i Sala, men en dag berättade hennes chef att hon skulle förflyttas – till Storvik. (På den tiden verkar postanställda ha styrts ungefär som missionärer eller frälsningssoldater.)
– Jag trivdes jättebra i Sala och grät floder, men chefen sa: ”Fröken, ni ska inte vara ledsen. Ni ska få se att ni kommer att träffa er tillkommande där.
Väl på plats i Storvik kollade hon personalmatrikeln och såg att en av de anställda, Olle, var född samma år och dag som hon själv. Han arbetade då som postsorterare, och själv ägnade hon sig åt kassatjänst och reklamationer. De blev ett par efter att ha träffats utanför jobbet, på dans i Storvik.
– ...och det sa klick, säger Asta.
– Jajamän, och sedan blev det slut med dansandet, skojar Olle.
1952 flyttade de till Uppsala och Järnbrogatan, efter att båda fått jobb på Posten som dåförtiden låg i Riksbankens pampiga hus. Skillnaden var stor:
– I Storvik kände man alla människor, och vi som jobbade på Posten var som en familj, säger Asta. Båda är överens om att Posten var en bra arbetsgivare – de anställda hade till exempel tre veckors semester när andra hade 14 dagar. Dessutom var mammaledigheten åtta månader.
– Tänk att vår äldsta fyller 60! Det känns som om det var alldeles nyss jag kom hem med henne från BB, säger Asta förundrat.
Men båda skakar bekymrat och rentav lite förundrat på sina huvuden när samtalet glider in på Posten i dag - eller snarare de sorgliga resterna av den.
– Man förstår inte hur de bär sig åt, sammanfattar Olle till sist.
Kärleken mellan Asta och Olle är så uppenbar och stark att den nästan går att ta på. Hur kommer det sig?
– Vi har roligt ihop och trivs med varandra, säger Asta genast.
– Och vi har inte varit osams, inte mycket i alla fall. Men ibland har vi tyckt lite olika. Fast det har inte varit några stora grejer, menar Olle.
– När man har fått världens bästa man kan man inte vara annat än glad och tacksam, ler Asta.
– Vad sa du, säger Olle och lutar sig framåt i fåtöljen samtidigt som han ler sitt varma, goda leende.
– Jag sa ingenting, säger Asta med en pillemarisk blinkning, och sedan teaterviskar hon till mig:
– Han är det bästa som finns.