Vi ses på Oscarsteatern som har varit Vicky von der Lanckens arbetsplats de senaste tjugo åren. Den mer än hundraåriga byggnaden med sitt vackra koppartak är belägen mitt i city i Stockholm. Från baksidan tre trappor upp har hon sitt kontor. Ett litet rum som förutom skrivbordet rymmer en liten soffgrupp och några bokhyllor fyllda med pärmar. På väggarna sitter affischer från hennes år i nöjesbranschen: ”Hotelliggaren”, ”My fair lady”, ”Rainman”, ”Spamalot” och, så klart, ”Tingel Tangel” från 1989 som hon beskriver som sitt genombrott.
Showen skrevs av Povel Ramel och Hasse Alfredson och gick för fulla hus på Tyrol i ett och ett halvt år. I ensemblen ingick Margaretha Krook, Johan Ulveson, Lotta Ramel med flera. Produktionen sköttes av Vicky von der Lancken.
– Det var avgörande för mig. Jag tog många trappsteg på en gång med den. Jag är så tacksam för att Povel och Hasse litade på mig då.
I dag driver hon ett mindre nöjesimperium tillsammans med sin son Johan. Via företaget Nöjeskontoret samarbetar de med både nöjesproduktionsbolaget 2Entertain och Chinateatern. Dessutom driver hon sedan tio år tillbaka Krusenstiernska teatern i Kalmar tillsammans med vännen och komikern Robert Gustafsson. I staden har de också restaurang Park Hermina ihop.
Men det stora jobbet är som teaterdirektör på Oscarsteatern. Härifrån planerar hon kommande föreställningar. I de flesta fall hittar hon dem utomlands, i London eller New York.
Som exempel tar hon årets stora musikal ”The Book of Mormon” med Linus Wahlgren och Per Andersson i huvudrollerna. Den fick hon och Bosse Andersson, huvudproducent på 2Entertain, ögonen på för snart sju år sedan.
– Vi var lite skeptiska först: ”något om mormoner, är det verkligen något för oss?” Men den har en bra historia och bra musik, och så sticker den ut lite. Det roliga med den är att den har lockat en yngre publik.
Att sätta upp en stor musikal kan kosta runt 13–15 miljoner, redan innan föreställningarna har kommit igång. Därefter tillkommer dagskostnader som hyra och löner. I en stor produktion arbetar mellan 65 och 70 personer, så det gäller att hitta rätt.
Vicky von der Lancken förklarar att det är olika faktorer som spelar roll – som hur den har tagits emot tidigare, hur musiken och historien är, men också skådespelarna och dynamiken mellan dem. Här använder sig Vicky av sin långa erfarenhet, sitt mod, men också sin intuition.
– Det där magiska måste kännas och jag litar mycket på magkänslan.
Det har även hänt att hon har avbrutit arbetet för att magkänslan sagt ifrån. I ”Singin’ in the rain” tog det många år innan allt var på plats. Men till slut blev det också en fullträff.
– Den var så bra, bra sång, dans och mycket humor. Karl Dyall, Rennie Mirro, Hanna Lindblad, Sissela Kyle, Johan Rheborg... det var ett perfekt gäng. Det enda jag ångrar i mitt liv är att jag inte tog den till Broadway. Men då kände jag att det var för stort och att jag var för gammal.
Vad är det som driver dig?
– Kanske kommer det från när jag var liten. Min mamma dog när jag bara var åtta år. Jag kände mig väldigt ensam, men också orolig över min älskade pappa som var så sorgsen. Min uppgift blev att göra honom glad. Det har kanske suttit i mig sedan dess, säger hon, och fortsätter:
– Jag vill fortfarande att människor ska ha det bra och vara glada. Därför är det en sådan lycka när jag ibland sitter med i salongen och ser publiken resa sig på slutet för att applådera.Det är belöningen. (TT)