Ett helt gäng med barn och föräldrar trängs framför dörren till Linnéas simskola i Boländerna. Väl innanför tar de av sig skor och rösterna blir allt med upphetsade innan föräldrarna lyckas styra sina badsugna anförvanter till omklädningsrummet. Ludmilla Rosengren kommer med sin yngsta dotter Sophia i sällskap genom dörren och vi går tillsammans på en visning av lokalerna. Här finns undervisningsrum bredvid kontor, sim- och badbutik och förstås bassängen med 35-gradigt vatten som när vi kommer in är full av barn som väntar på att simkursen strax ska starta.
Det var mer en slump som fick Ludmilla Rosengren in på simskolebanan. Pappan till hennes andra dotter Linnéa brukade åka till Gottsundabadet för att bada med Ludmillas äldsta dottern Emelie och han kom då i kontakt med den simskola för mindre barn som var aktiv där. Efter att både Ludmilla och hennes dåvarande make blivit allt mer aktiva i föreningen så bestämde de sig för att 1993 starta en egen simskola.
– Vi lade upp kursplaner, bestämde kurstider och gjorde verksamheten målinriktad, så som vi ville ha den, säger Ludmilla Rosengren.
Även om simskolan tog mycket av Ludmilla Rosengrens tid så kombinerade hon det jobbet med studier i medicin och att vara småbarnsmamma. När hon träffade sin nuvarande make Johan, och fick ett barn till så tyckte Ludmilla att det blivit svårt att hinna med både läkarjobbet och simskolan. Hon funderade på att lägga ner, men fick då rådet av maken att anställa instruktörer i stället. Sedan 1997 utbildar Linnéas simskola även siminstruktörer från andra delar av landet.
Ludmilla Rosengren tog sin läkarexamen och fick en halvtidstjänst som ST-läkare på Barnpsykiatriska kliniken på Akademiska sjukhuset samtidigt som hon utbildade sig till KBT-terapeut.
– Jag funderade mycket på hur jag skulle kunna få ihop arbetet med simskolan samtidigt som jag ville göra ett bra arbete på BUP. Ville jag lägga tio år på att få en specialistkompetens i barnpsykiatri? Var det värt det?
Till slut sade hon upp sig och och kombinerade simskolan med läkarjobb på vårdcentraler i stället. I dag arbetar hon på sin privata mottagning och har särskild inriktning på suicidala ungdomar. 2008 blev dottern Linnéa, som då var 14 år, självmordsbenägen.
– Linnéa var 14 år, självmordsbenägen och uttryckte starkt att hon inte ville leva till sin 15-årsdag. Linnéa hamnade då på samma avdelning på BUP där jag tidigare arbetat, berättar Ludmilla Rosengren.
Några dagar före sin 15-årsdag tog Linnéa livet av sig under en permission.
– Många fel begicks och direkt efter Linnéas död kände jag ilska och frustration över detta. Men vad hjälper det att man tänker så. Hon var ju lika död ändå! Innan hon blev sjuk så kunde jag inte tro att Linnéa, och min familj, kunde drabbas av detta. Och direkt efter hon dött så fanns heller ingen hjälp att få, berättar Ludmilla.
Avsaknad av stödgrupper för familjer som förlorat sitt barn i självmord gjorde att Ludmilla själv, redan några veckor efter Linnéas död började blogga om det som hänt. Hon fick stor respons, från både föräldrar som mist ett barn, personer som mådde dåligt och personal som arbetade med psykisk ohälsa. Hon insåg också att hon måste hitta ett annat sätt att leva om hon skulle må bra och överleva det som hänt. Hon kunde inte leva i det förgångna.
– Jag kunde inte lägga ner mer tid på Linnéa, som inte levde längre, än vad jag lade på mina barn som faktiskt levde. Även om jag gick helt in i sorgen det första året efter Linnéas död, och tillät mig grotta mig ner i den, så måste jag gå vidare. En del i att komma vidare var att att vi beslutade oss för att försöka få ett barn till, berättar hon. Ungefär 18 månader efter att Linnéa avlidit föddes Sophie.
– Vi fick en helt ny familjekonstellation. Det var bra för alla.
Men mitt i det ljusa så blev Ludmilla Rosengren sjuk i en svår cancerform, moderkakscancer, och risken fanns att inte överleva. Tuffa behandlingar på Karolinska sjukhuset följde under Sophies första halvår.
– Den här svåra tiden hjälpte mig att komma vidare i livet. Jag insåg att Linnéa tillhör det förflutna, hur svårt det än var att tänka så. Jag ville se framåt. Nu har jag ett jättebra liv, och kan bestämma vad jag vill göra. Efter allt som hänt känner jag att jag nu en bättre människa, säger Ludmilla Rosengren.