Han föddes i närheten av Sara Lidmans hemby och växte upp under enkla omständigheter i Skellefteåtrakten. Han var ensambarn, och när föräldrarna skilde sig bodde han med sin mamma som arbetade på damekipering.
– Jag var en enstöring som ägnade mig åt att läsa och fundera, säger Carl-Henric som var aktiv i scoutrörelsen.
Föräldrarna var inte speciellt kyrkliga, men han tog intryck av sin farmors gammaltestamentliga kristendom. Under skoltiden engagerade han sig i Kristna gymnasiströrelsen och FPU. Han hade tänkt sig en naturvetenskaplig yrkesbana, men när han på 60-talet läste Ingemar Hedenius böcker om tro och vetande genomgick han, lite paradoxalt, en religiös omvändelse och bestämde sig för att läsa teologi.
– Jag var den första i släkten som tog studenten. Jag är en typisk uppkomling, en klassresenär.
Studierna gick mer än strålande, och när han prästvigdes som 21-åring 1967 blev han Sveriges yngste präst.
– Man skulle akta sig för att bli kvar i Uppsala. Då kunde man bli anfäktad av den liberala teologin. I stället skulle man ta sig från stan så fort man var klar med studierna, så det gjorde jag. Men Stig Hellsten som var biskop i Luleå var en klok man. Han tyckte att jag var för ung för att bli församlingspräst så han skickade tillbaka mig till Uppsala.
Här blev Carl-Henric kvar. Han forskade, doktorerade, engagerade sig i World Council of Churches, WCC, generalförsamlings stora möte i Uppsala 1968, och drog igång Ekumeniska u-veckan.
Redan då var han inne på sitt yrkesmässiga huvudspår: etik och rättvisefrågor, och etablerade sig snart som social-etisk expert i Svenska kyrkans centralråd.
1977 återvände han till akademien som lektor i etik och startade ett forskningsprojekt om arbetslivets etik.
– På 70-talet satsade kyrkan mycket resurser på arbetsmarknaden. Samarbetet var gott, och det arrangerades konfererenser med folk från LO under ledning av ärkebiskop Olof Sundby, där man diskuterade arbetslivsfrågor ur ett etiskt perspektiv. Kyrkan ansågs kunna spela en viktig roll i sammanhanget, säger Carl-Henric som för LO just gett ut boken ”Fem nyanser av rättvisa”, som handlar om begreppet rättvis lön.
– Man kan tycka att det är konstigt att LO engagerar en teolog för jobbet, men kontakterna som byggts upp under åren har varit viktiga.
1992 blev han professor i etik i Uppsala. I dag är han intresserad av politisk etik och etikens roll inom politiken, och är kritisk mot utvecklingen i Sverige:
– Politikerna har blivit alltmer pragmatiska och realpolitiskt inriktade. Ta bara förslaget att stänga Öresundsbron eller höstens flyktingdebatt: det talas vackert om de asylsökande, men när kostnaderna på olika plan börjar kännas av bryr man sig inte så mycket om flyktingars rättigheter.
Han frågar sig också vart allt fredsarbete tagit vägen, och är kritisk till att politiker oftast tänker sig militära insatser som lösningar på akuta problem.
– Det har skett en förskjutning i västmakternas agerande. Allt som har med ideologi att göra är nedtonat. Vi skickar bombplan när lösningen i stället måste vara fred och stabilitet.
Sina kulturella intressen delar han med hustrun, och de rör sig oftast mellan Berwaldhallen, Operan och Dramaten. Som emeritus fortsätter han med forskning om etisk teori, politisk filosofi och kristen etik. Även om han är fri från undervisning hoppade han in i våras när institutionen kallade.
– Bäst av allt med min tillvaro är att jag inte behöver sköta administration och anslagsansökningar utan kan koncentrera mig helt på forskningen.