Virpi Khalifeh Barke slår upp en gammal UNT-tidning över vardagsrumsbordet. På uppslaget syns en närbild av ett öga, och artikeln strax där under handlar om en ny operation som gör det möjligt för patienter utan lins att få en ny lins i plast sydd i ögat. Det är Virpi själv som är intervjuad i tidningen från 1996. Även om hon är pensionerad sedan fem år tillbaka identifierar hon sig fortfarande som läkare.
– Man blir läkare för att hjälpa andra människor och jag har många vänner som tycker det är svårt att sluta. Man är så inne i yrket, säger hon.
Hon växte upp på den lilla orten Äänekoski i mellersta Finland där hon spenderade hela sin barndom. Där bodde hon tillsammans med sina föräldrar och sina två systrar. Redan som 16-åring var hon säker på att det var läkaryrket hon skulle sikta på, och två år senare packade hon resväskan och flyttade till Wien för att studera. Där blev hon kvar i sju år och valde ögon som sitt specialområde. Efter examen jobbade hon några år i Finland och i Sundsvall innan hon flyttade till Amman tillsammans med sin dåvarande make. Tiden i Jordaniens huvudstad varade inte längre än ett år, men hon tycker ändå att det var en lärorik tid.
– En av fördelarna med att ha bott olika platser är att man lär sig uppskatta det man har hemma, säger Virpi Khalifeh Barke.
Därefter gick flyttlasset till Sverige och sjukhuset i Sundsvall innan ögonkirurgin fortsatte i Umeå. Chefen i Umeå hade ett gott öga för Virpis ovanliga kompetens inom kirurgin, och när han flyttade till ett jobb på Akademiska Sjukhuset värvades även Virpi till Uppsala. Här har hon bott sedan dess, men sista tiden arbetade hon på en privat klinik i stan. Genom åren har hon opererat många människor, och det finns ett patientmöte som var extra speciellt. Arbetet som ögonkirurg innebar ibland en längre kontakt med patienterna. Det var så hon träffade Tommy Barke som gick från att vara Virpis patient till att bli hennes make i många år. Han avled för ungefär tre år sedan efter en tids sjukdom.
En gemensam dröm som Virpi hade tillsammans med sin make var att resa till Verona i norra Italien. Båda hade ett stort intresse för opera, och i stadens nästan 2 000 år gamla amfiteater hade de hört att det utspelade sig fantastiska föreställningar. När maken avled visste inte Virpi om hon någonsin skulle få chans att resa dit, men i augusti förra sommaren levde hon till slut ut drömmen om Verona. Hon bokade en chartrad resa, men träffade människor med samma intresse och fick ett minne för livet.
– Den första föreställningen blev avbruten på grund av åskväder, men den andra föreställningen var fantastisk. Det var alldeles underbart, säger hon.
När hon inte är i Uppsala gillar hon att åka ut till fritidshuset i Fagerviken på Tierpskusten. Husbygget startades av Virpi och hennes make för ungefär tio år sedan, och där gillar hon att stanna året om i 4–5 dagar för att arbeta i trädgården och att vara nära vattnet.
– I Finland växte jag upp med närheten till skog och sjö. Där kommer jag in i något sorts meditativt tillstånd. Att titta på vatten är nästan som att titta på eld. Jag blir helt försjunken, säger Virpi Barke.
Ibland åker hon till huset tillsammans med sonen Sami och hans familj, som till vardags bor i Solna. För två år sedan blev Virpi farmor för första gången när barnbarnet Nelson föddes.
– Som mor, farmor och läkare är det häftigt att se i barnets utveckling vilket under människokroppen är, säger Virpi Khalifeh.