När Chile gick in i en av landets våldsammaste perioder någonsin tog det extra hårt på Irene Molina. Hennes pappa avled när hon bara var ett år gammal, och eftersom han hade arbetat som flygofficer var det pappans gamla vänner och kollegor som stod i fronten för förtrycket.
– Det har präglat mitt liv helt och hållet. I tonåren kunde jag gå fritt på gator, festa och umgås med kompisar, men sen kom undantagstillstånd och ständig terror. Att komma till Sverige var som att komma till paradiset och jag lärde mig att livet måste gå vidare, säger Irene Molina.
Livet gick vidare med en första lägenhet i Flogsta, och än i dag är hon Uppsala trogen. I vardagsrummet på Österängsgatan står ett långt matsalsbord som har plats för inte mindre än 18 personer när det fälls ut i sin fullaste längd. Trots antalet sittplatser är det bara Irene och hennes make Anders som bor här. Pumporna på bordet vittnar både om höstens inträde och ett intresse för matlagning.
– Det får mig att gå in i mina egna tankar och släppa jobbet. Både jag och min man bjuder gärna in till middag.
Irenes akademiska karriär hade precis som livet sin start i Chiles huvudstad. 19 år gammal började hon studera på universitetet i Santiago och 1985 tog hon sin examen i geografi. Sedan dess har hon hunnit med många forskningsprojekt inom både kulturgeografi och rasism och i dag är hon prefekt på institutet för bostads- och urbanforskning på Uppsala Universitet. Men framför allt har hon varit en av drivkrafterna bakom Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) som sedan starten 2017 håller till vid Engelska parken.
– Det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse och jag har haft en enorm förmån som fått jobba med mina två stora hjärtefrågor, säger Irene Molina.
Men forskningen och det hårda arbetet har inte bara haft positiv effekt. I våras kände Irene Molina en ständig huvudvärk, och när det blev så illa att hon inte stod ut längre ringde hon till sjukvårdsupplysningen. Några minuter senare fanns en ambulans på plats utanför lägenheten - Irene hade fått en blodpropp som i sin tur orsakade en blödning i hjärnan.
– Jag klarade mig mirakulöst. Nu försöker jag stressa mindre och jag tackar nej till mycket om jag känner att jag inte hinner med. Jag har fått nya perspektiv på vad det är jag gör.
Bristen på tid utanför arbetet är ett återkommande tema, men kanske avtar stressen något när hon vid årsskiftet lämnar rollen som prefekt på institutet. Då hoppas hon få mer tid till sina vuxna barn, sonen Ivan och dottern Simona. För 12 år sedan kom även barnbarnet Benjamin till världen, och titeln som farmor är något som Irene värderar högre än någonting annat.
– Mitt barnbarn är den största lycka jag har. Ett barns ärlighet och deras sätt att vara fria från fördomar och hämningar är det finaste jag vet. Det är fullständigt obetalbart, säger Irene Molina.
Både son och dotter arbetar i kulturbranschen, och intresset för kultur är något som har smittat av sig på Irene. Hon spenderar gärna tid i biosalongen eller hemma med en bra roman, och hon menar att det får henne att släppa tankarna på jobb för en stund. Och när det kommer till musik är det en något oväntad genre som lyfts fram.
– Jag är en intensiv spotify-användare och har verkligen fattat tycke för hip-hop. Jag gillar att texterna är samhällsengagerade och att de kan komma med formuleringar som det skulle ta fem år för forskningen att komma på.