När 1990-talet fortfarande var ungt kom det nya bestämmelser om hantering av hästspillning. Den nya lagen fick konsekvenser för ridskolor och enskilda hästägare, inte minst på Södertörn och andra naturskyddade områden i eller nära Stockholm, med dess omedelbara närhet till Östersjön.
– Hästbajset måste fraktas bort i täta containrar. Lantbrukare med kor har oftast areal nog för att sprida ut dyngan, men den möjligheten har få hästägare.
Sonja och maken Ove Sjöberg drev ett konventionellt jordbruk på Björnbo gård i Härkeberga när de fick sin affärsidé:
– Teoretiskt sett var den enkel. Vi tar hand om hästbajset. Transporterar det hit och omvandlar spillningen till kompost som i sin tur kan användas till jordförbättring i planteringar och gräsmattor eller för att, uppblandat med torv och sand, bli just jord.
Teoretiskt enkelt, ja. I praktiken var det betydligt svårare att övertyga myndigheterna om att en sådan industriell process, ganska så ny för Sverige, gick att göra miljövänlig. Ungefär sju år tog det, berättar Sonja Sjöberg:
– Vi lyckades till slut bevisa att det fungerar. Efter min makes bortgång drivs nu familjeföretaget Björnbo Gård av vår äldsta dotter, Erika. Hon och hennes anställda hämtar containrarna främst runt om i Stockholm, Uppsala och norra Uppland.
Processen som förädlar hästbajs, är egentligen värd en egen historia. Vi får en snabblektion:
– Allt tippas på en cementplatta varifrån gödslet förs in i trummor, typ stora liggande cementblandare. Processen alstrar egen värme upp mot 70 grader. Redan efter tio till tolv dagar är komposten färdig för leverans till konsument. Utan tillsatser. Naturligare kan det inte bli.
Runt om på gården vimlar det av djur. Främst hästar av alla de storlekar, allt från bjässar typ arméns pukhästar till små ponnyer, men vi träffar också får, höns, kaniner och en minigris vid namn Pumba.
– Björnbo är en 4 H-gård med unga besökare som kommer hit för att få rida och umgås med djur.
Sonja Sjöberg har, trots fyllda 70, en fulltecknad almanacka. Härkeberga kyrka ligger bara några kilometer bort och kan fortfarande betraktas som hennes arbetsplats, trots att det gått några år sedan hon slutade som kyrkvaktmästare.
– I dag handlar det om guidning. Intresset för våra välbevarade kyrkmålningar har nått ända bort till Kina och Japan, men också till Australien, USA och Ryssland.
Den största utländska gruppen är dock tyskar:
– Albertus Pictor kom hit till Mälardalen från trakten av Kassel på 1400-talet, och det skapar naturligtvis ett extra intresse hos sentida tyska landsmän. Takmålningarna i Härkeberga kyrka anses som några de finaste, och mest välbevarade, mästerverk som Pictor gjort.
Tillsammans med guidekollegan Göran Sjögren tar Sonja också hand om åtskilliga busslaster svenska pensionärer. Hur många är det svårt att hålla reda på:
– Vi kan väl i alla fall konstatera att det är få begivenheter i Enköping som har upp mot 6000 besökare, år efter år!
Sonja berättar om en annan sida av att vara på plats i kyrkan en helt vanlig dag, och det är ge sig själv tid att lyssna på andra personers problem och funderingar.
– Jag kan enbart vara medmänniska, men ibland känns det faktiskt som det räcker att finnas till. Där, och just då.