Egentligen har Ann-Mari Bodin i Grillby inte tid för en intervju, men är alltför vänlig för att säga nej.
– Det är väl så att när andra gick i pension vid 65 började jag jobba på allvar.
Förlåt, Ann-Mari, det där är väl inte helt sant?
– Jodå, jag var över 65 när jag anställdes som husmor i Villberga församling. Med åren trappades arbetstiden ner, och helt slut blev det först när jag fyllde 78.
Inte helt sant det heller, Ann-Mari!
– Nja, jag rycker fortfarande in med att baka smörgårdstårtor och annat som önskas till bröllop och begravningar. Och nu under sommaren jobbar jag med grillkvällarna vid församlingshemmet i Villberga.
Och litet mer?
– Jo, för ett par veckor sedan var jag med som ledare för en grupp blivande konfirmander på ett läger i Järvsö.
Trots att Ann-Mari anser att hon började jobba på allvar först i pensionsåldern, är det ett antal före detta elever på Grillbyskolan som säkert minns henne väl.
– Mellan åren 1975 och 1995 var jag rastvakt på skolgården. Hoppade hage och hopprep, och bar nog på en och annan förstaklassare som kände sig litet bortkommen. Senare blev det också jobb med lägerskolorna.
Men inte heller det var enda jobbet. Snarare långt därifrån.
– Dagen som bondmora började väl strax efter fem. Korna skulle mjölkas och allt vara färdigt till dess mjölkbilen kom runt halvsju. Jobbet på skolan var ju under frukostrasten mitt på dagen. Och när terminen började på hösten skulle både hö och säd vara bärgad.
Som mest var det 15 mjölkkor, plus kvigor och kalvar på gården som hon och maken Ingvar arrenderade och det under mer än 40 år. Ingvar gick bort 2002.
– Vi träffades som så många andra ungdomar på fiket vid järnvägsstationen i Grillby, och sedan var det dans i bygdegårdarna vareviga lördag.
Ann-Mari har inte flyttat långt. Hon föddes nära Villberga kyrka i ett hus nedanför Backa kvarn. Nummer tre i en barnaskara på sex.
– Jag ville gärna läsa vidare efter sjuan och den ettåriga fortsättningsskolan, men det fanns inte pengar. Det pappa tjänade på vägskrapan räckte bara till böcker för min äldsta syster.
Ann-Mari fick tjänst som hembiträde redan som 15-åring hos ett präst- och lärarpar i Grillby med två barn, innan hon träffade sin Ingvar och blev bondhustru.
– Men jag hann alltid med idrotten. Litet tokig var jag allt. När Ingvar gick till sängs för att orka upp till en ny arbetsdag, åkte jag till handbollsträningen. Den missade jag aldrig.
Ann-Mari spelade handboll i Vilö, i Litslena och i IK Nordia.
– Spelade, jo, när jag inte var utvisad. En gång frågade domaren, den välkände ”Millis” från Veckholm, om han skulle visa ut mig redan innan matchen började eller om jag ville spela några minuter först.
Ann-Mari var en tuff mittsexa, som till och med visste att bästa sättet att få en lucka i försvarslinjen var att trampa av motståndaren skon. Om hon var lika tuff på fotbollsplanen i IK Nordias tröja minns hon inte, eller vill kanske inte erkänna:
– Det gäller att sätta sig i respekt på planen. Just där brast det för de svenska tjejerna under fotbolls-VM. Annars hade de allt i teknik och vilja. Mer tuffhet framför mål och guldet kommer nästa gång!