Vi lärde känna Sven när vi som unga kvinnor flyttat hemifrån och kom till Uppsala i början av 70-talet, var och en från olika håll i landet. Han blev en betydelsefull person i våra liv. Vänskapen var bortom konventioner och ålderstänkande.
Hos Sven kunde man slinka förbi när som helst. Få något i magen. Prata en stund. Ibland slicka sina sår. Han gav sig alltid tid. Var en god lyssnare.
Det var hos Sven vi brukade träffas innan vi skulle ut och rumla på helgerna. Det var fest och skratt mest hela tiden.
Ofta puttrade vi iväg ut till torpet i Lagga i hans gamla Saab, en ljusblå tvåtaktare. Han stekte raggmunk på vedspisen. Sedan blev det högläsning vid brasan ur någon roman eller diktbok.
Sven var på många sätt en ovanlig man. Oförställd. Rättfram. Nyfiken. Hans livsluft var att göra saker för andra. Alltid hade han någon som han hjälpte. Han avskydde överflöd och det lilla han ägde gav han helst bort.
I sitt eget hem trivdes han inte, däremot i andras. Ofta kom han cyklande med en påse bullar. Han var en orolig själ. Komplex. Egensinnig. Vid sidan av glädjen fanns svärtan. Han kunde provocera och utmana.
Som ung hade han varit volontär i Kalabrien i södra Italien. Han pratade italienska. Hade varit gift med Marcella från San Benedetto del Tronto.
Sven öppnade världen lite för oss. Visade på möjligheterna. Han kunde bjuda på operabiljetter till La Traviata. Ge bort en skrivmaskin och uppmuntra till skrivande. Han lyfte alltid upp. Ingav känslan att man kunde. Att det man gjort var storslaget rent av.
Leksinnet behöll han länge. Han engagerade sig i barnen, Björn och Anja har han följt sedan de föddes. Bland Bellmansbarnen och på Bellmansskolan blev han allas ”fabbo Sven”.
Mot slutet av livet återvände han till Småland där han växt upp som stinsson med många syskon, varav två i livet.