Uno Hassö och jag och ytterligare tjugoåtta ynglingar i tonåren var klasskamrater de fyra gymnasieåren vid Uppsala Högre allmänna läroverk. För snart sjuttio år sedan avlade vi vår mogenhetsexamen. Vägen fram till mognaden var fylld av möda och glädje. Tillsammans med Uno var det mest glädje.
Uno var redan under tonåren en skicklig bilförare. Han behövde bilen, som han lånade av sin äldre bror, för att klara söndagsjobbet som organist i uppländska kyrkor. Under fyrtiotalet var det ganska biltomt på vägarna och den generösa polisen gav honom tillstånd att sköta sitt jobb trots att han inte var arton år fyllda.
På sin artonårsdag var Uno litet sen till skolan. När han anlände visade han stolt upp sitt körkort och berättade att besiktningsmannen sa: ”Hur har det här gått till? Ni fyller ju arton i dag.”
Uno som aldrig var svarslös replikerade: ”Jag har kört hela natten!”
Utöver söndagsspelandet i kyrkorna på landet satt Uno varje vardagsmorgon vid orgeln i läroverkets aula. Tillsammans med några sångglada kamrater och lärare fanns jag på orgelläktaren med uppgiften att få psalmsången att ljuda mäktigt. Jag hade parkettplats för att se och höra Unos infall.
Morgonbönen avslutades med ett postludium. Uno såg till att alltid variera sig bland Bachs fugor. En morgon lyssnade vi till något som aldrig tidigare hörts i sakrala sammanhang. Nåja, några av oss elever kände igen tongångarna men det gjorde inte den musikintresserade läraren i främmande språk. Han gick fram till Uno som hade litet extra bråttom att samla ihop sina noter och frågade: ”Vad var det Hassö spelade som avslutning i dag?”
Uno som vanligt snabb i repliken: ”Det var en föga spelad fuga av Bach.”
Läraren var nöjd med svaret som var en osanning. Det spelade var en lätt bearbetning av Ulf Peder Olrogs vid den tiden populära Vals på Snuvan: Tjo och tjim och inget annat. Under de gångna sjuttio åren har vi klasskamrater träffats regelbundet, berättat minnen och ända fram till ganska nyligen lyssnat på Gluntar med de inom musiken i Uppsala välkända sångarna och klasskamraterna: Bo Andersson och Ragnvald Johannes. Alltid med Uno vid flygeln.
Nu är de borta alla tre.