Ulla blev i början av 1970-talet en nära vän och samarbetspartner inom hemslöjden. Det var när tekniken tovning introduceras i Stockholms län som Ulla fanns med bland de första kursdeltagarna. Kokhett vatten flödade och ullen krympte ihop och formades till mössor och sockar. Man var fascinerad av ullens möjligheter. Senare uttryckte Ulla att man skulle kunna stå vid vardagsrumsbordet och tova utan att vattnet flödade. Så rätt hon hade.
Ulla hade hantverket i sina händer efter många år med Haute Couture på Märthaskolan där hon var huvudlärare på sömnadsavdelningen. Känslan för kvalitet var oslagbar. Alla material som kom i Ullas väg formades med stor skicklighet och allt andades kvalitet. Inte några genvägar passerade Ullas vakande ögon.
Det är otaliga elever som lärt sig spinna av Ulla. Spånadskurserna på Skansen var mycket efterfrågade men inte bara där utan i Roslagen och hela Mälarområdet. Ulla var också den givna ledaren av juryn när den gamla traditionen att spinna lin vid Spånadstävlingar återupptogs. Då skulle lin spinnas långt och fint. Det var också Ulla som spann prototypgarnet till UllMa-projektets slitryor från Roslagen, ett oslagbart garn av ull från Roslagsfåret.
När det var dags att bilda en Stockholms läns Linodlarförening 1985, ledde Ulla givetvis det arbetet i samarbete med Stockholms läns Hemslöjdsförening och Stockholms läns Hushållningssällskap. Årligen odlades lin i Rimbo och på Fransåker, i Odensala socken, det blev provodlingar av många linsorter och Ulla var ansvarig ledare för de årliga linodlingskurserna.
Ullas sätt att handskas med material var fascinerande hon behandlade råmaterialet på ett sätt som alltid väckte stort intresse. Ulla var alltid positiv och med sitt försynta sätt styrde Ulla alltid rätt.
Vi är många som saknar Ullas självklara auktoritet, kunskap och vänskap.