När syjuntan nyligen träffades till sin 54:e höstupptakt var det utan Ulla-Britt. Ur sorgen och tomhetskänslan växte minnena fram: Syjuntan uppstod i början av 1960-talet när vi träffades som nyinflyttade småbarnsföräldrar i ett växande Storvreta.
Alltsedan dess har vi följts åt. Vi har delat kvinnolivet under ett drygt halvsekel. Under småbarnstiden träffades vi sent (när barnen somnat) för att lappa, laga, sticka och sy.
Med vuxna barn kom yrkesliv och karriärfrågor i förgrunden, med egentid för livfulla diskussioner, erfarenhetsutbyten och gastronomiska utsvävningar, och med syjuntan som alibi. Som pensionärer träffas syjuntan till lunch med mat, dryck och stundens njutning i centrum. Men störst är glädjen i att ha varandra!
Ulla-Britt var sjuksköterska, utbildad vid Statens sjuksköterskeskola i Stockholm. I Storvreta berikade hon syjuntan med ögonblicksbilder från arbetet som pionjär inom hygiensjukvården på Akademiska sjukhuset.
I Storvreta var hon också verksam inom scouterna och var bland annat drivande i byggandet av scoutgården.
Hennes dråpliga berättarkonst framkallade munterhet och vederkvickelse vad än hon hade att förtälja. Hennes öppenhjärtiga skratt var välgörande smittsamt. Vi hör det i andanom – och gläds.
Ulla-Britt har lämnat oss. Samtidigt finns hon så levande kvar i den väv av minnen som syjuntan tillsammans knåpat ihop under drygt 50 år; alla julavslutningar i hennes och Sten Gunnars hem när vi gjorde färdigt de sista julklapparna, medan männen byggde pepparkakshus och kokade knäck; alla våravslutningar i blomsterrummet under hennes överdådigt blommande hibiskusar; alla svunna tiders brännbollsmatcher ...
Ulla-Britt blev den första att lämna vår syjuntas jordiska krets. Den sista syjuntan före sommaruppehållet i år träffades vi hos Ulla-Britt med Sten Gunnar som sedvanligt mästerlig butler. Hon hade själv tillagat den räkröra som var hennes signum. Hon var trött men nöjd. Det var en solig och vacker dag.
Ulla-Britt fattas oss. Vi bevarar henne i kärt minne.