Ulf Sjöstrands död kom som ett bryskt besked och har givit oss anledning till reflektion.Institutionen för Fysiologi och Medicinsk Biofysik var den första institution som flyttade från centrala staden till det nybyggda BMC på Artillerigärdet i slutet av 1960-talet. Det fanns en nybyggarkänsla hos oss som fick ta nybygget i besittning. Nybyggare kräver initiativkraftiga och inspirerande ledare och Ulf var en sådan. Vi som fick ynnesten att arbeta i forskargruppen med Ulf som handledare minns honom som mycket närvarande, nyfiken och med sin smittande energi såg problem som lösbara, hanterliga och utmanande.
Det var Ulfs förmåga att föreläsa och undervisa som attraherade och väckte vårt intresse för forskning och fysiologi. Ulfs ledarskap var utpräglat demokratiskt där alla uppskattades efter förmåga och arbetade med avgränsade projekt och fick det stöd som krävdes för metodutveckling och resultatpresentation. Förutom att handleda oss som hade vår bas på fysiologen hade han kraft och förmåga att handleda på lite längre distans och handledde etablerade anestesiologer som Basil Finer på Samariterhemmet och Bertil Widman i Örebro – en antydan om att Ulfs håg för framtiden låg inom anestesiologin. Under åren i Örebro förde han fram ett flertal kollegor till disputation, en grund för att Örebro nu är ett universitetssjukhus.
Vi minns Ulf för hans enorma arbetslust, intellektuella energi och hans hängivenhet för forskning, utveckling och undervisning.Vi minns långa kvällar och ibland nätter tillsammans på labbet.Vi minns även otaliga kvällar i villan i Berthåga när vi diskuterat formuleringar och resultat, en prövning för Ulfs familj - en övning för oss.Våra tankar går till Ingrid och barnen Håkan och Sofia med familjer.