Det är bara några veckor sedan jag en sen kväll färdades med Uffe i hans något bedagade men envist älskade vrångbild av automobilens idé och då fann anledning att utbrista ”vad den månen lyser” bara för nöjet att få höra honom citera vers efter vers ur Gluntarna. Sådan var han alltid. Ordning och reda på sågspånen.
Några minuter tidigare hade vi diskuterat ett av Ulfs älsklingsprojekt, nämligen en uppsättning och reprisering av en crazyföreteelse daterad till 60-talets gryning då han i Uppsalas universitetsaula lanserade showsuccén ”The new Glenn Müller and His famous Band of renown Kansas City 17 oct.”
I ensemblen fylkades ett 20-tal musikanter och sångare som alla hade gemensamt ett mer eller mindre gryende jazzintresse mera med tonvikt på svarta än vita inspirationskällor. Alltnog: Müller fick det bli och här spirade många av Uppsalas blivande jazzmusiker som plantor i vårsol i slitna, ofta inhyrda smokingmunderingar, allt i bjärt kontrast till orkesterledare Lindsjös vita och flotta frackutstyrsel.
Kulmen på detta storbands karriär blev småningom ett framträdande på konserthuset i rikets huvudstad. Affischen vid tillfället bjöd förutom ovanstående huvudrubrik på solisterna Cornette Holeman, Rat Anderson, Harry Corney, Pommy Frites, Jo Jones, Nej Jones, Hazy Raenk, Debil Failure och Fredrika Grener.
Inträde: 1 krona.
Berusade avvisas.
Militär i uniform och skolungdom: Samma pris.
Recensionen i DN motsvarade våra högt ställda förhoppningar där anmälaren Lars Weck slog fast att orkestern hade ”nupit jazzen vid dess själ”. Utan att till fullo ha begrundat innebörden i denna formulering bestämde vi oss dock alla att ge den en positiv tolkning och voro – inte minst orkesterledare Lindsjö – mycket glada i sant studentikos anda. Följden blev flera framträdanden under 60-talet och framåt, efter hand med mindre besättningar men nu med definitiv accent på Duke Ellingtons musik. Altsaxofonisten, arrangören och orkesterledaren Ulf Lindsjö skrev inspirerat i dennes anda arrangemang för sju-mannaensemble med sångsolist. Därutöver också några egna kompositioner. Grupperna kunde ha varierande beteckningar som Dukebox, Rabbits' friends och Swe-Dukes.
Vid sidan om, utanför våra harmis- och notbundna horisonter, bedrev Ulf även en specialitet som uppburen och erkänt skicklig ortoped och överläkare bland annat vid Akademiska sjukhuset.
Bland sina många skrönor uppehöll han sig gärna med berättelser från sin årslånga verksamhet jorden runt som skeppsläkare.
Ulf Lindsjö var en person hängiven höga musikaliska ideal och med ett starkt empatiskt sinnelag. Djupt saknad av en stor vänkrets och musikantflock.