Efter uppväxt i Ramsjö och läroverksstudier i Ljusdal, flyttade Torkel i slutet på 1960-talet till Uppsala för vidare akademisk karriär. Efter framgångsrika forskar- och undervisningsinsatser, intog han 1989 den anrika geijerska lärostolen i historia. Torkel kunde entusiasmera och inspirera studenter, doktorander och forskarkolleger för historiska problem och frågeställningar. Hans positiva och inbjudande attityd till det kritiska vetenskapliga samtalet har därför genom åren väglett många vid hans så uppskattade 1800-talsseminarium. Torkels internationellt erkända forskning – tillsammans med många av de 50-talet avhandlingsförfattare han handledde – har särskilt bidragit till en ny förståelse av hur förhållandet mellan stat, kyrka och samhälle förändrades i Norden och Baltikum från slutet på 1700-talet fram till 1900-talets inledande decennier, då undersåtar successivt blev medborgare.
Torkel var som forskare och medmänniska starkt engagerad i just Baltikums och Estlands historia och nutida förhållanden. Under den sovjetiska ockupationen skapade han kontakter med estniska historiker; förbindelser som blommade ut efter Estlands självständighet. Han skrev flitigt om Estlands och Baltikums historia samt instiftade stipendier för estniska historiker för studier i Sverige. För sitt Estlandsengagemang belönades Torkel med ett hedersdoktorat vid Tartu universitet. För sin mångåriga forskning om Finlands historia tilldelades han hedersutmärkelsen Finlands Vita Ros. Till hedersutmärkelserna kan också läggas hans ordförandeskap i Carl Johans Förbundet. Vi är många humanistiskt orienterade forskare som har Torkel att tacka för mycket. Han lämnar ett stort tomrum efter sig, både som god vän och forskarkollega.