När Torkel Jansson – långvarig innehavare av den geijerska lärostolen vid Uppsala universitet – pensionerades valde fyra historikerkollegor att redigera en festskrift till honom. Den gavs den finurliga titeln ”Nationen så in i Norden”; välvalt eftersom den så väl speglar Torkels engagemang. Utöver svensk historia, framför allt folkrörelserna under 1800-talet, låg nämligen hans fokus även på nordiska länder som Finland och Estland. Genom hustrun Grete Solberg hade han också fasta stödjepunkter i Norge.
Om hans vetenskapliga prestationer må andra berätta. För oss är hans insatser för Gästrike-Hälsinge nation (G-H) i Uppsala desto viktigare – och de var många. Hans uppväxtmiljö i hälsingska Ramsjö var en naturlig utgångspunkt för ett mycket djupt engagemang i nationen. Här skrevs han in under 1960-talets senare år och framhöll ofta med klar tillfredsställelse att han därefter oavbrutet varit medlem av nationen. Till bilden hör det stipendium som Torkel och Grete instiftat, och som står öppet för utländska studenter på G-H.
Han var längre fram en av G-H:s allra främsta profiler; särskilt som nationens inspektor under åren 2001–2011. Dess mer än 370 år långa historia behärskade han bäst av alla, vilket vi fick många prov på, bland annat i föredrag i kulturnämndens regi och vid kontakterna med hemlänet. Sålunda inleddes jubileumsskriften 1996 med Torkels pregnanta studie av G-H:arnas bakgrund ifråga om samhällsklass och geografisk hemort. Som aktiv medlem i redaktionen för serien Acta Gestricio-Helsingiae medverkade han sedan med en lång rad bidrag. Där tecknade han både inträngande och kännande porträtt av två så framstående nationsmedlemmar – och hälsingar! – som Arthur Engberg och Nathan Söderblom.
När Torkel lämnade inspektoratet summerade han sina erfarenheter i en intervju i Acta nr 5. Som absoluta höjdpunkter lyfte han då fram firandet av vännationen Satakuntalainen Osakuntas 350-årsjubileum i Helsingfors och undertecknandet av G-H:s vänskapsfördrag med estniska Korp Filiae Patriae från Tartu – eller Dorpat som historikern Torkel gärna sade. Ändå var hans främsta bestående minne en väl fungerande vardag på nationen. Med sig i bagaget hade han fått en ökad respekt för unga människor som gjorde enorma insatser för att sköta verksamheten, både ekonomiskt och rent praktiskt. Inte sällan hade de hans trygga hand bakom ryggen.
Så det finns mycket att sörja över när denne mångkunnige, viljestarke, flitige och skicklige skribent och hälsing gått ur tiden. Tankarna går till hedersledamoten Grete, Carin och Nils.