Som student i Uppsala gjorde Torkel två delar av universitetet till sina. Dels GH-nation där han var kurator och småningom inspektor, dels Historiska institutionen, där han verkade fram till sin pensionering.
Som doktorand tillhörde han det stora folkrörelseprojektet, men han gick sina egna vägar. Hans intressen försköts dels bakåt i tiden till 1800-talet och folklig organisering innan Folkrörelsesverige kom till, dels mot nationsformering. I båda fallen utvidgades perspektivet till Europa med särskild tyngdpunkt på Norden, Baltikum och Tyskland.
Intresset för Norden hade han med sig från föräldrahemmet och det var på en nordisk forskarkurs som han träffade sin hustru Grete Solberg. Finland och Estland hade särskilda platser i hans hjärta. Hans sista större arbete handlade om rikssprängningen 1809. För sina insatser tilldelades han en av Finlands finaste ordnar. I Estland tilldelades han ett hedersdoktorat vid universitetet i Tartu.
Som professor vid Historiska institutionen sedan 1989 var Torkel lärare och handledare inom forskarutbildningen. Han trivdes med seminariesituationen och engagerade sig djupt i doktorandernas forskning. Sammanlagt handledde han betydligt fler än 40 doktorander, varav flera i näraliggande ämnen.
Han engagerade sig också i kursutveckling. Hans skötebarn var den så kallade internet-internatkursen i historieteori i vilken ett antal historiska institutioner inom och utom landet samarbetade.
Kursen var ett svar på den förändring av forskarutbildningen som följde av den så kallade Tham-reformen. Denna, som slog undan benen på den typ av utbildning som Torkel älskade, förmörkade hans sinne. De stora seminarierna smälte samman, professorsrollen förändrades och universitetet omstöptes. Som många hade Torkel svårt att förlika sig med denna utveckling, men i stället för att bjuda motstånd drog han sig alltmer undan.