Tores och mina vägar i Västerbottens inland, slingrade sig lite krokigt, men det fanns korsningar. Så blev vår karta till!
Västerbotten förblev Tores hemort. Min hemort blev den genom flytten till Umeå 1982, då Samernas riksförbund flyttade sitt kansli dit. Det blev vår mötesplats fysiskt och intellektuellt.
Jag kommer att minnas Tore som mjuk, öppen, tydlig och professionell. Förutom i text, hade han även alltid något att framföra i samtalet, vetenskapligt och, inte minst viktigt, populärvetenskapligt.
Våra vägar slingrade sig alltså fram i Västerbotten och annorstädes. En afton/kväll/gryning i Umeå hos Inger och mig med gemensamma vänner stannade Tore kvar efter att han hållit ett anförande hos Gustaf Adolf Akademien. Det blev en spontansexa med marinerad böcklingfilé plus Norrlands och några pilsner. Kvällen kom att pågå lite längre än det fanns böckling; och i minnet för alltid!
Nog kan man ses lite varstans i världen i dag. För så där 30 år sedan var det inte vardag att se en bekant person på en parkbänk vid Themsen; då helt möjligt att kunna heja på Tore med sonen Carl på bildningsresa; den resa Carl fortsätter i Tores anda.
Min resa med Tore tog ett snöpligt slut. På väg in till Akademibokhandeln såg jag honom sitta i läshörnan till höger om entrén. Jag hade ett snabbt ärende som jag tänkte klara av först innan jag samtalade med Tore. Men stolen stod tom när jag kom tillbaka så samtalet blev inte av. Det pågår i alla fall i minnet av vännen Tore.