Nyårsdagen 2007 parkerade vi vid Täby kyrka för att se Albertus pictors målningar, främst den där Döden spelar schack med Människan. Just när vi skulle gå ur bilen kände Tore en knivskarp smärta i ryggen och kunde inte följa oss. Döden hade gjort sitt första drag i ett parti som tack vare Tores styrka drog ut på tiden.
Tore Frängsmyr är borta. Trots att vi alla visste att tiden krympte var beskedet svårt att fatta. Tore borta, han som var klippan i alla gemenskaper: familj, vänner, grannar, nation, universitet, det humanistiska vetenskapssamhället, de lärda samfunden, de muntra ordenssällskapen, den vi alltid kunde lita på och ty oss till. När det behövdes ett föredrag, nog kunde Tore hålla det, när Nationalencyklopedin gick i kvav, nog grep Tore in och fick den på rätt köl, när kungen behövde ett Nobelpris att dela ut, nog stack Tore fram det till honom, när vänner krävde en visa eller en snygg hyllningsadress, nog gick vi till Tore. Kalligrafi hörde liksom Karl Gerhard-imitationer till Tores dolda talanger som han vårdade lika noga som de som låg i öppen dager.
Tore var en av de västerbottniska trettiotalister som kom att spela så stor roll i svenskt kulturliv. Tidigt skrev han fotbollsreferat i Norra Västerbotten och lärde sig vikten av konkretion, saklighet och objektivitet. Det blev sen hans vetenskapliga signum. Han kom till Uppsala, skrev i UNT och upptäckte det lilla undanskymda ämnet Idé- och lärdomshistoria, som under hans verksamma år växte sig stort och blev en central humanistisk disciplin som Tore förankrade internationellt. Han skrev en uppmärksammad avhandling om striden mellan geologi och skapelsetro. Den gav honom god kontakt med Alf Henrikson, i vars litterära sällskap Tore senare blev ordförande. Så följde en rad, en parad, av verk i stora men smala ämnen som Wolffianismen i Uppsala eller små men breda som pekingmänniskans tänder.
Döden kan packa ihop bräde och pjäser och vandra vidare. Men minnet av en stor humanist och en enastående vän lever kvar.