Tore växte upp i Västerbottens kustland och efter läroverket kom han 1958 till Uppsala för studier. Han disputerade i idé- och lärdomshistoria 1969 på en avhandling om geologi och religion under 1700-talet. Lärd kultur och vetenskapshistoria förblev också hans huvudinriktning i forskningen, där inte minst "Sökandet efter upplysningen" (1993) blev omtalad. Efter att först blivit professor i Linköping 1981 fick Tore 1982 en forskningsrådsprofessur i vetenskapshistoria som placerades vid Uppsala universitet och som 2001 genom en donation omvandlades till Hans Rausing-professuren i vetenskapshistoria.
Redan efter disputationen började Tore odla det internationella kontaktnät som utmärkte hans verksamhet. Dit hörde forskningsantologier som "Linneaus: The man and his work" (1983) och "The quantifying spirit in the 18th century" (1990), samt den sommarskola som under många år organiserades i samarbete mellan Uppsala, Berkeley, Bologna och Paris.
Tores organisatoriska förmåga var enastående. Han var helt eller delvis ansvarig för projekt som Nationalencyklopedin, Centrum för vetenskapshistoria vid Vetenskapsakademien och den stora historiken över Uppsala universitet, med sonen Carl som huvudförfattare.
Tore var en viktig företrädare för humaniora i svensk offentlighet och lade stor vikt vid den tredje uppgiften. I populära böcker och översiktsverk förmedlade han intresse och entusiasm för historisk kunskap, exempelvis i tvåbandsverket "Svensk idéhistoria" (2000).
Doktorander och yngre kolleger kunde alltid vända sig till Tore för generös hjälp. Hans verksamhetsiver och sociala förmåga, inte minst i festligare sammanhang, var en källa till inspiration. Vi som hade förmånen att arbeta tillsammans med Tore och att få lära känna honom minns honom med värme.