Vår nu bortgångne vän Tore blev snabbt en bemärkt gestalt i 60-talets Uppsala. Elegant i dåtidens utsvängda byxor och vårdad frisyr, trevlig och snabb i repliken, blev han omtyckt och av snart många sedd som Uppsalas flitigaste forskare.”Dom hade ingen häst, dom hade bara Tore” sas det med tanke på hans hjälpsamhet och flit och hans uppväxt på torpet i Sjöbotten, Västerbotten.
Åren gick, byxorna smalnade, håret vitnade, framgångarna varom forskarvärlden kan vittna var enastående, men Tore blev sig lik, vänfast, samtalsvillig, delande med sig av åsikter, skämt och träffsäkra omdömen, allt ingivande stark tillgivenhet och nu genuin saknad. Mindre känd är hans talang för kalligrafi. Bl.a. skapade han Juridiska Föreningens i Uppsala vackra emblem: En kungsängslilja med §-tecknet som stjälk. Desto mer känd var han ju så länge hälsan tillät som elegant utdelare av Nobelprisen, som Tore valde ut och räckte till Kungen som sedan hjälpte till med att lämna dem till pristagarna.
Forskning, administration – tänk bara på Nationalencyklopedin!, världsomfattande kontakter, författarskap, även mycket uppskattad populärvetenskap, startandet och redigeringen av tidskriften Tvärsnitt vänner och sällskapsliv väl att märka, inspektoratet för Norrlands Nation, men centrum i Tores liv var hans älskade hustru genom hela livet, Gittan, deras fyra barn, familjer och barnbarn i sin tur, som han omfattade med en varm, naturlig kärlek. Dem tänker vi inte minst med värme på i detta nu.