Vi, som i skog och mark har klafsat i blöthålen efter mästarens stövlar och lyssnat till vad han har haft att säga om natur och ekosystem, vi saknar Tord som en sann naturvän och som en av de stora förebilderna inom naturvården.
Tord kunde som få förmedla kunskap om komplicerade naturvetenskapliga förhållanden på ett entusiasmerande sätt. Han arbetade outtröttligt med att skydda naturen i samband med framförallt kommunal planering. Han reagerade tidigt mot att våra värdefulla grönområden skulle få exploateras så snart det ansågs behövas för den ekonomiska tillväxten. Det är i hög grad Tords förtjänst att flera naturområden i länet har kunnat skyddas rättsligt, såsom Florarna, Nåsten, Hågadalen och Lunsen.
Tord engagerade sig redan på 1950-talet i Naturskyddsföreningens arbete och var med i bildandet av länets Naturvårdsförbund. Han har utbildat generationer av naturvårdare. Han var ett vandrande bibliotek, ständigt beredd att dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter.
Den forskning Tord en gång påbörjade som doktorand fick läggas åt sidan när han 1976 blev naturvårdsintendent, landets första, i Uppsala kommun. Hans många gedigna inventeringar av den uppländska naturen var dock att se som viktiga forskningsinsatser. För dessa, och för att han ”sedan 1950-talet varit en eldsjäl inom naturvården” blev han 1996 hedersdoktor vid Uppsala universitets teknisk-naturvetenskapliga fakultet.
Tord har också fått mottaga flera pris och belöningar, bl.a. Svenska Dagbladets miljövårdpris 1973, Uppsala läns landstings naturvårdspris 1983 och två gånger belönades han med Svenska Naturskyddsföreningens Starbäcksmedalj.
Vi sörjer honom även som en god och trofast vän och vi är tacksamma för att ha fått följa Tord och Brita över stock och sten och för deras stora gästfrihet.