Tiiu var född i Narva och kom 1944 till Sverige som båtflykting från krigets Estland. Hennes hemstad anfölls av ryska armén och utplånades nästan helt – endast sju hus återstod. Också hennes släkt drabbades. Tiius familj lyckades fly, och så småningom komma med skonaren Juhan till Sverige. Trots att Tiiu själv var bara sju år, satte händelserna djupa spår i henne. Minnen från krigsåren plågade henne ända till hennes sista levnadsår.
Jag, också båtflykting från Estland, träffade Tiiu 1952, när vi tillsammans konfirmerades i estniska församlingen i Stockholm. Sedan hamnade vi båda i Uppsala. Tiiu gick på sjuksköterskeutbildningen och avlade examen 1962. Under elevtiden 1959 träffade hon sin blivande man, som efter en trafikolycka blivit patient på hennes avdelning.
Efter att vi båda gift oss och bildat familj, förde ödet ihop oss ännu närmare – vi flyttade till Sunnersta, bara några kvarter ifrån varandra. Vi fick gemensamma vänner och hon var min dotters gudmor. Hon glömde aldrig en bemärkelsedag och många år hade vi en vana, som till slut blev dagens höjdpunkt: att träffas varje kväll och tillsammans gå stavgång.
Tiiu hade ett stort hjärta, där många fick plats. Hon ömmade för alla svaga och i sitt yrke blev hon omtyckt av både kolleger och patienter. Hon blev mottagningssköterska hos professor Erik Ask-Uppmark, och där förblev hon 19 år till hans död.
1980 fick hon ett vikariat på Uppsalafängelset och det utvecklades till en heltidsanställning inom kriminalvården resten av hennes aktiva yrkesliv tills att hon blev 69 år. Efter fängelsets nedläggning fortsatte hon på den öppna anstalten Vångdalen och när också den lades ned, blev nästa arbetsplats häktet i Uppsala. Redan omkring 1990 engagerade hon sig i Brottsofferjouren och under tiden på Vångdalen startade hon ett projekt mot missbruket av narkotika (NA). Detta ledde till att några rehabiliterade startade Kris (Kriminellas revansch i samhället). Samtidigt kom hon i kontakt med de hemlösa och byggde tillsammans med Margareta Olsson upp verksamheten i källaren Grottan.
Det går inte att räkna upp alla som fick hennes stöd. Ändå har jag inte nämnt familjen och hennes många vänner, som hon aldrig försummade. Vi är många som saknar henne.