Vår vänskap har rötter i 50-talet. Thorstens fru Iris och min Kerstin villle som nygifta umgås med sina väninnor och startade en syjunta (där det mig veterligen aldrig syddes ett stygn). Thorsten föreslog då att vi skulle bilda en militärjunta som motvikt. Någon junta blev det inte, men vi började umgås. Några skott avlossades aldrig!
Det blev bland annat en obruten serie på arton nyårsaftnar som vi firade tillsammans i Thorsten och Iris mysiga hus, alltid med utsökt mat och dryck. Vi reste tillsammans, till England och Holland bland annat. Thorsten var en kunnig yrkesman som på pricken kunde peka ut var stödväggar och sådant fanns, hur man isolerade en vägg så att värmen stannade inne och fukten hölls utanför, en konst som de flesta stugägare skulle vilja behärska. Han blev en trofast och skicklig storebror som alltid ställde upp.
Vi gälds över vår vänskap med Iris och Thorsten och vi delar saknaden efter dem med deras barn Maria och Lars.