Thorsten Andersson var en internationellt väletablerad forskargestalt i det verkligt stora formatet. Med honom har namnforskningen i Uppsala och Sverige förlorat sin främste företrädare sedan grundläggaren Jöran Sahlgrens dagar.
Disputerad vid Uppsala universitet innehade Thorsten 1971–1994 dess professur i nordiska språk, särskilt ortnamnsforskning. Han blev redan 1971 ordförande i Nordiska samarbetskommittén för namnforskning och senare i Ortnamnssällskapet i Uppsala liksom i Svenska fornskriftsällskapet. År 2003 blev han hedersdoktor vid Köpenhamns universitet.
Thorstens gärning som akademisk lärare blev framgångsrik och betydelsefull. Med skarpblick, energi och utpräglat sinne för logik och reda i tankegångar och formuleringar var han en formidabel handledare. I Seminariet för nordisk ortnamnsforskning bedrevs under hans tid en intensiv verksamhet, som förvisso gav utmärkta resultat. Av hans doktorander blev fem professorer, och flera andra kom att bekläda chefsposter vid forskningsinstitut.
Thorstens forskarintressen sträckte sig vida i tid och rum, från forngermanska frågor till dagsaktuella. En tematisk huvudlinje i hans rika och mångsidiga författarskap är namnens vittnesbörd om samhällsförhållanden. Hans doktorsavhandling belyser sambandet mellan häradsnamn och gammal samhällsorganisation. Som uppbyggare, nydanare, outtröttlig hjälpare och inspiratör fick han sitt ämnesområde att blomstra. Han grundade skriftserien Ortnamn och samhälle (numera Namn och samhälle) och, tillsammans med Lena Peterson, tidskriften Studia anthroponymica Scandinavica.
Framträdande drag i bilden av Thorsten är intellektuell kraft och klarhet och ett djupt allvar i engagemanget för sitt ämne. ˮDet, som du er, vær fullt og helt, og ikke stykkevis og deltˮ gällde i hög grad för hans verksamhet, och han uppskattade vetenskaplig lidelse hos sina elever. Han var vetenskapligt aktiv ända fram till den sista svåra sjukdomsperioden. Sorg och saknad följer hans bortgång, men tanken på hans epokgörande gärning fyller oss samtidigt med beundran och djup tacksamhet.