Thomas var enligt Wanda alltid glad, en riktig solskenspojke. Vi, hans vänner, förstod också snart att han hade ett synnerligen jämnt humör. Vi lärde känna honom och Wanda genom den tidiga musiken (musik från bland annat renässans och barock). Från mitten av sjuttiotalet spelade vi först blockflöjtskvartett i Spånga Renässansensemble och snart började vi även med krumhorn, ett instrument, mycket svårt att spela rent på. Vi var en grupp tappra, som övade vecka efter vecka. En händelse är särskilt minnesvärd. Thomas ringde och sa att de inte skulle komma på kvällens övning. Det går inte, vi ska ju snart ha konsert, sa Gunnars fru. Men vi gifter oss i dag, svarade Thomas. De fick ledigt från kvällens övning.
Det är svårt att skriva om Thomas utan att nämna Wanda. De gjorde det mesta tillsammans, de gick på SMI (Stockholms Musikpedagogiska Institut) tillsammans och de gick på Schola Cantorum i Basel samtidigt. Thomas och Wanda bodde först i ett hus i Spånga, som de senare lämnade för en stor lägenhet på Kungsholmen. Deras hem kom att bli en mötesplats för både professionella musiker och för glada amatörer.
Man frågar sig hur Thomas hann med sitt arbete som senast framgångsrik ingenjör och förvaltningschef på Arlanda. Det gick alldeles utmärkt, eftersom han klarade av sina uppgifter fortare än de flesta.
Vi måste också nämna Thomas pedagogiska gärning. Privat och vid många helgkurser i Uppsalatrakten samt veckokurser i Frankrike gav han – tillsammans med Wanda – dels tekniska tips och övningar på instrumenten dels djupgående analyser av verken. Han trakterade många instrument, kanske främst dulcian och barockfagott. Vi, hans medspelare, på kurser och konserter, minns med tacksamhet Thomas.