Närmast sörjande är sonen Robert Menn och sonsonen Anthony samt många vänner och före detta arbetskamrater.
Sylvia från Wiesbaden! Hon var vår goda och omtänksamma väninna. De första mötena var på Handelskammaren i Uppsala, där Sylvia stämplade och med sin vackra sirliga handstil signerade våra dokument.
Yrkesmässiga kontakter gick så småningom över till privata och mycket personliga möten då vi lärde känna Sylvia på djupet. Hon berättade om sin uppväxttid i Tyskland i skuggan av andra världskriget. Sylvia fick tidigt ta ett stort ansvar för sina yngre syskon när hennes mor som var ensamstående arbetade. Vi kan föreställa oss att dessa umbäranden danade Sylvia till att bli den synnerligen omtänksamma, hjälpsamma och ytterst ärliga och grannlaga människa vi hade förmånen att lära känna.
Till vardag som fest, i stort som i smått ställde Sylvia upp för oss. Hon var alltid en kär gäst när hon kom cyklandes – ofta med en liten blomma i handen, som hon hittat vid dikesrenen.
Många blev timmarna vid köksbordet, där Sylvia livligt gestikulerande diskuterade ”världens tillstånd”. Hon var mycket påläst och debattlysten.
Sylvia hade många intressen. Hon var mycket duktig på sömnad och kunde förvandla gamla kläder till nya kreationer. Själv var hon alltid elegant och chick i sin klädstil. Hon sydde kuddar och gardiner och var en mästarinna på att få tygstyckena att räcka till.
Det hon lovade göra blev också gjort.
Sylvia var även en globetrotter. Hon reste ofta och gärna, inte minst till USA, där hon hade många vänner. Den sista långa resan gjorde hon tillsammans med oss. Den gick till Kreta. Sylvia hade gästat Kreta flera gånger tidigare och hade även där många vänner. Hon var vår utmärkta ”reiseleiter”.
Musiken gav henne mycket glädje. Hennes musiksmak var bred och hon gick ofta på olika konserter. Bara någon vecka innan hon gick ur tiden lyssnade hon på grekisk musik inköpt på Kreta.
Sylvia älskade också naturen och dess föränderlighet allt efter årstid.
Hennes största intresse var att fotografera alla sorters blommor. Av sina fotografier tillverkade hon vackra kort med passande bakgrundsfärg. Hon tillverkade även tavlor av sina motiv och hade förra året en utställning på Linnés Hammarby samt en liten utställning om blåsippor i ord och bild på Museum Gustavianum.
Sylvia bar sin svåra sjukdom outgrundligt tappert. Hon ville inte oroa sin son och sina nära vänner.
Sylvia skrev i ett av sina sista mail: ”Tänk om vi hade träffats tidigare i livet – så mycket mer roligt vi hade hunnit ha tillsammans!”
Det känns overkligt och mycket tomt utan Sylvia!