Han föddes som yngst av sju syskon på gården Fridhem, numera en stadsdel i Gävle, som hans farfar, bördig från Hedesunda, förvärvat på 1870-talet. Barndomen var tidvis hård och präglad av krigsårens knapphet.
En öppning erbjöds när den legendariske Bunker-Pelle på I14 övertygade honom och farfar om utsikterna till en militär karriär. Som 17-åring tog han så värvning och förblev i hjärtat Hälsinge regemente hängiven in i det sista.
Under tiden på Karlberg 1953–54 mötte han sin stora kärlek Kaarina, f. Havukainen, som lämnat det fattiga Finland för att söka lyckan i Sverige. De blev snart ett par och gifte sig 1954 i Finska kyrkan i Stockholm. Kärleken blev livslång.
Sven var i själ och hjärta truppofficer. Han tillhörde den nya generation som Krigsmakten rekryterade ur folkdjupet efter kriget. Som förstod att en officer inget kan uträtta med en död soldat, så omsorgen om ”hans pojkar” kom alltid främst. Många beväringar vittnar om att de kände stort förtroende för sin kompani- och senare bataljonschef. Den sista tio åren var Sven hemvärns- och frivilligofficer vid FO 47/48 i Uppsala. Även här fann han stor glädje och nya vänner i det då omfattande frivilligförsvaret.
Truppofficerare pensionerades förr vid 50, eller övergick till annan tjänst. Sven valde pensionen och tillsammans med sin hustru vidtog livets andra stora projekt, att bygga deras eget Tusculum i Los. I den lilla byn Bygget restes sju tak, flera i sextums timmer, där mor kunde ägna sig åt sina textila intressen och far åt timring, jakt, hundar och ortens föreningsliv. Gråhunden Sappo blev legendarisk med över 100 älgar på sitt samvete.
Med mors stroke julen 1999 tog livet en ny vändning. Med militär precision ställdes livet om med mors väl i centrum. I början skötte han henne själv, men med åren med allt mer stöd. De flyttade in på Furugården i Los, där de fann sig väl till rätta med fantastiskt stöd från en underbar personal ända in i det sista. I sorgens stund går våra tankar till mor Kaarina.
Om fars liv och gärningar i övrigt må andra vittna. Men minnet av honom lever kvar i Byggets vackra timmerhus och i Gävle stads länge högsta punkt - Åkermans kulle vid hans älskade regemente.
För familjen