Svante Thorell var en Uppsalamänniska, en nyckel till stadens namnkunniga personer och spännande och roliga händelser i dess gamla och nya liv. Född och uppvuxen i Uppsala, elev vid Lundellska skolan, på den tiden gemenligen kallad Skrapan, och fortsatte naturligt vidare in i universitetsvärlden.
Men de småländska rötterna var också starka, fallen som han var av en stor släkt med småländska politiker och tidningsmän, och genom modern, på sin tid välkänd journalist och riksdagsledamot.
Efter att ha provat på journalistiken som ung sommarvikarie några år, och efter ett mellanspel på UD, knöts Svante till UNT. Han var på 60-talet omsusad som rekordung redaktionssekreterare och blev mot slutet av samma årtionde redaktionschef.
Svante var en omvittnat vänlig, omtänksam och lyssnande person. Det fanns kolleger som förargade sig över att han gärna kom släntrande lugnt, men gärna för sent. Det fanns en försonande förklaring: han lät sig obesvärat hindras i redaktionskorridorerna för att tålmodigt och oupphörligt vänligt lyssna på allsköns bekymmer.
När UNT kring 1990 etablerade förbindelse med media i estniska vänorten Tartu ledde det också till en familjär och bestående kontakt med kollegor där, något som jag tror att Svante och hans hustru Gunilla uppskattade, en ömsesidig upptrappning.
Som ung journalist kände jag trygghet med Svante såsom chef. Arbetet kunde ske under stor frihet med förtroende och stöd. Man tilläts att växa i den UNT-andan.
Inte minst tänker jag med värme på den vidsyn och omtanke han visade en småbarnsmamma i en tid då tidningsvärlden fortfarande mest befolkades av manliga journalister.
Man ska inte glömma att Svante också hade en munter sida, medlemskapet i Juvenalorden får vittna om det. Och så hade han en fäbless för cirkuskonsten. Den delade han njutningsfullt med tidningstecknaren och kollegan Yngve Svalander.
Jag ser Svante Thorell som en ljus person, inte bara en arbetskamrat under många UNT-år. Han var en viktig vän.