Tack vare min mors högläsning i barndomen och ungdomens ljudböcker fick jag mitt stora intresse för det fria ordet. Trots mina svåra funktionshinder, rörelsehinder, hörselnedsättning och talhinder, blev jag efter en lång kamp journalist. Jag var reporter åt Uppsala läns landstings informationsavdelning, där jag skrev för synskadade och andra i drygt 17 år. Vid 55-årsåldern blev jag frilansskribent.
Jag träffade min stora förebild Svante Thorell redan i slutet på 1960-talet, då jag skulle göra ett studiebesök vid en tidningsredaktion. Han var då nybakad redaktionschef för Upsala Nya Tidning. Några månader efter studiebesöket fick jag möjlighet att prya på UNT. Det var då jag fick känna på journalistarbetet och lära känna honom närmare. Han blev min förebild, mycket för att han behandlade sina medarbetare på tidningen som jämlikar. Han fick med sig folk på ett strålande sätt. Det har varit min stora ledstjärna genom livet. Jag har aldrig förr eller senare mött en sådan person.
Senare, i slutet av 1970-talet, kom jag på journalistpraktik till UNT och fick väldigt bra respons av Svante Thorell. Jag har mött oförstående personer i mitt liv, men han var en man mot strömmen, vilket jag är tacksam för.
Svante Thorell var en person med stora medkänsla, för mig i synnerhet och för funktionshindrade i allmänhet.