Staffan Elmgren föddes i Söderhamn 8 juni 1960, men kom att växa upp i Gävle. Kommen till Uppsala ville han bli präst, men nationerna lockade mer än ”teologen”, Ofvandahls mer än Carolina, och någon examen blev det inte. Senare slog Staffan in på konstvetenskap, som visade sig vara hans ämne, där studierna resulterade i en C-uppsats om Trönö gamla kyrkas relikskrin.
Staffan var allmänbildad, ett perfekt middagssällskap, kunnig i mycket och visste att föra sig, lika självklart vare sig han var inbjuden eller bara dök upp. Staffan blev välkänd för Uppsalas studenter via Ofvandahls, Carolinas café, som stadsguide och aktiv Heimdalit. De senaste åren var Staffan kyrkvaktmästare i Sigtuna församling, där hans kyrkliga, liturgiska och estetiska förmågor kom till sin rätt, och han blev en uppskattad medarbetare.
Jag mötte Staffan första gången 1995. Hans skarpa, giftiga och avslöjande tunga var fruktad bland recentiorer. Med tiden övergick rädslan i en vänskap som successivt djupnade. När man väl blivit Staffans vän var han oerhört vänfast.
Sin fasta punkt fick Staffan med vännerna i Gamla Uppsala. Staffans liv hade sina upp- och nedgångar, men det fanns två saker som han alltid vårdade sig om: vännerna och tron.
Många blev förvånade när Staffan konverterade till den romersk-katolska kyrkan. Kanske sökte han en fasthet som kan vara svår att hitta i Svenska kyrkan. Staffan var dock själv mycket ekumeniskt sinnad.
Staffan avled plötsligt under en semesterresa i Indien 5 februari 2018. Begravningsmässan under ledning av präster från S:t Lars katolska församling hölls i Sigtuna 15 februari, och stoftet jordades därstädes. Utan egen familj följdes Staffan av närmare 200 vänner till gravens vila – kanske är detta den finaste hedersbevisning en människa kan få, och en påminnelse om att livet i slutänden inte handlar om vad vi gör utan vad vi ger.