Sören Ekström lämnade jordelivet dagen före midsommarafton lika stilla och försynt som hans inträde i varje rum där hans närvaro gjorde skillnad. Han var journalist hela livet. I alla sina uppdrag i samhälle och kyrka var pennan hans verktyg och redskap för förändring. Redan i 25-årsåldern blev han chefredaktör för Västerbottens Folkblad, och när han som sådan frågade luleåbiskopen Stig Hellsten om att bli antagen till prästkandidat fick han svaret: helst inte! Det fanns många skrivkunniga präster men endast en socialdemokratisk chefredaktör som var kyrkligt engagerad!
Så föddes hans lekmannakallelse i Svenska kyrkan och i samhället. Han lockades från regeringskansliet att bli nybildade Kyrkans Tidnings förste chefredaktör 1981-82, men efter den socialdemokratiska valsegern hösten 1982 var han tillbaka som kyrkopolitiskt sakkunnig i civildepartementet, några år senare som statssekreterare. 1987 kom han tillbaka till Svenska kyrkan som dess generalsekreterare under 12 år. Under åren i civildepartementet lade han grunden för den förändringsberedskap i det politiska Sverige som skulle möjliggöra 1990-talets omfattande reformarbete, det som ledde fram till avvecklandet av den svenska statskyrkan år 2000.
Utan Sörens personliga relationer, diplomatiska begåvning, hans samtals- och lyssnandeförmåga och inte minst hans skrivkonst, så hade vägen till Svenska kyrkans förnyade identitet i det svenska samhället blivit mycket knaggligare, om den överhuvud kommit till stånd. Utrednings- och styrelseuppdragen var legio. I alla sammanhang var han ”sakkunnig”. Hans hjärta var särskilt brinnande då han tjänstgjorde som kyrkvärd i S:t Jakobs kyrka i Stockholm. Han såg sig som högkyrkligt folkkyrklig i en fromhet som inkluderade bönens stillhet, gudstjäns-tens skönhet och samhällsorienterad radikalitet. ”Jag är kristen inom ramen för Abrahams barn” sa han om sig själv. Att vara ordförande för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem blev därför som en krona på hans livsverk. Över Sörens liv står inskriptionen -Verba volant, scripta manent! – Ord flyger sin kos, det skrivna förbliver!